Om en vecka...

När jag tänker på att det finns en liten chans för mig att jag sitter med mitt körkort i handen om exakt en vecka, blir jag så nervös men också lycklig. Nu är det ju visserligen så att jag inte direkt kommer ha körkortet i handen, men åtminstone kanske ett papper där det står att jag får lov att köra bil utan någon annan i bilen. Det känns så overkligt, men på samma gång vågar jag inte hoppas på för mycket. Visserligen känns det bra, teorin känns ändå som den sitter på plats och körningen har hittills gått väldigt bra på alla körlektioner jag haft. Men när nervositeten kickar in, frågan är hur bra allt känns då. Jag har inte valt att vara tyst om när min uppkörning är, vilket jag kanske kommer ångra när all press kommer, men jag är en person som också har väldigt svårt att hålla tyst om saker som händer i mitt liv. Jag tycker om att prata öppet om allt och har därför svårt att ibland låta bli att säga vissa saker, som just detta. Jag tror det är med mig från min psykisk ohälsa, jag valde att prata öppet om ett sånt tabubelagt ämne så varför kan jag inte prata om detta också? Är nog en tanke som finns i mitt huvud många gånger, när jag vet att det är något som kanske inte alla pratar om. Men sån är jag, så varför inte sätta lite extra press och dessutom skriva ut det här? Jorden kommer inte gå under om jag inte klarar det på första försöket, så därför tänker jag försöka att inte lägga allt för mycket tankar på det. Jag har ju dessutom blivit med ett till jobb, denna gången på Jönköpings Kommuns vikariepool inom förskola. När jag väl kommer in i det tror jag det kommer funka riktigt bra, men jag har nu insett att körkortet skulle vara till stor hjälp! Så vi får väl se om jag återkommer nästa vecka med en glad text eller en ledsam text.