Känns som man är tillbaka på noll

Jag är ändå förvånad över hur "bra" jag tar dessa tider under alla omständigheter, men ja jag har brutit ihop några gånger men jag kommer upp igen och fortsätter. Oron och ångesten är stark just nu. Jag hade verkligen lyckats ta mig framåt i livet, jag hade 3 anställningar, som visserligen var som timvikarie men jag hade jobb. Jag hade knappt någon panikångest kvar och allting kändes som det gick i rätt riktning. Men sen kommer denna skiten, Corona. Tänk er att känna sig så stolt och glad över sig själv, så där pepp att man bara fortsatte söka mer o mer jobb. Men nu är man tillbaka på vad som känns som noll, det spelar ingen roll att jag vet att jag egentligen inte är på noll, känslan är där ändå. Jag har fått höra av mig till Arbetsförmedlingen, ett ställe som ger mig sjuk ångest. Som jag var enormt glad att jag slapp när jag gick direkt från skolbänken till timvikarie jobb förra året. Nu är jag där, inväntar svar om att få börja ett program hos dem. Varför gör jag det? Jo för det finns ingen annan chans för mig att ta mig vidare, så jag hoppas nu verkligen att det går bättre denna gången än sist. Jag vill inte falla några meter ner i gropen igen, för då vet jag inte om jag klarar av att inte falla till botten. Inte nog med ångesten för mig har man självklart ångest för sambon också, han är ju inom taxibranschen. En bransch som inte går så bra för nu, förhoppningsvis löser det sig. Men det är svårt när vi båda hamnar i väldigt dåliga situationer när vi redan innan inte hade mängder med pengar... Men vi löser detta, på ett eller annat sätt tar vi oss framåt. Vi drömmer oss bort till hus och trädgård, istället för att tänka på vår lilla trånga etta som vi just nu lever i. Men tro det eller ej, vi har inte bråkat någonting. Kan ju ändå känna mig lite stolt över det när man läser all bråk vissa förhållanden har just nu när de måste vara med varandra 24/7. Men jag längtar ändå till att komma tillbaka till vardagen, förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge!