Det bara slog mig...

På väg hem från jobbet idag kom det helt plötsligt upp för mig vad långt jag kommit under så kort tid. Jag har körkort, jag sitter och kör bil från mitt jobb. Jag har ett jobb jag trivs på, det känns så bra. Om bara en månad ska jag börja studera till optikerassistent, något jag ser fram emot något enormt. Men mest av allt ser jag fram emot den dagen jag får jobba som optikerassistent. Att ha ett heltidsjobb inom det jag studerat till, något som helt plötsligt bara blev en dröm från ingenstans. Sen är ju frågan hur snabbt det går att få en tjänst någonstans som just optikerassistent, men sånt får ju helt enkelt lösa sig på bästa sätt just då. Jag känner mig ändå extremt nöjd över att hitta något jag känner kommer passa mig perfekt, har aldrig egentligen vetat exakt vad jag vill bli. Eftersom jag har cirka 25 minuter till jobbet och hem från jobbet hinner man tänka mycket, i just bilen tycker jag det är väldigt enkelt att tänka. Man sitter lite och drömmer om framtiden, men andra sekunden svär man i bilen och säger "jäkla idiot" till andra förare som kör alldeles för fort eller beter sig dumt i trafiken. Än så länge gör det mig inte så mycket att det är en bit till jobbet, för jag får just sitta och tänka men ibland också lyssna på extremt hög musik och skriksjunga.