Moster.

Igår somnade min fina moster in. Hon hade cancer. Med denna sjukdom skulle hon ha överlevt i 7 år till från att hon fick diagnosen, men istället överlevde hon i 14 år till. Endast från det faktumet så hör ni vilken kämpe hon var. Hon är den starkaste personen jag vet. Hon gav aldrig upp utan kämpande alltid vidare in i det sista. Men nu blev sjukdomen för stark och det gick inte längre. När jag var i Gran Canaria åkte jag hem för att besöka henne. Hon var väldigt sjuk men kämpade som sagt fortfarande vidare och var alltid positiv. Hon försökte göra det bästa av situationen och försökte alltid tänka framåt. Samtidigt som hon var så omtänksam och alltid tänkte på alla andra. Så det är så jag kommer att komma ihåg henne. Min fina, omtänksamma, positiva kämpar moster. Och jag är så glad att hon alltid har funnits i mitt liv. När jag var liten var hon ofta barnvakt. Vi var hemma hos henne i hennes lägenhet i Bjurhovda. Jag bada i hennes badkar, vi lagade tacos, hon läste alltid dom där små böckerna för mig innan jag skulle sova, vi gick på bio, vi spelade minigolf och åt glass, vi gick till poolen. Starka minnen som jag fortfarande kommer ihåg än idag. Kommer ihåg allt väldigt väl också. Moster flyttade sen till hus och där spelade vi mycket spel som buzz, kollade på deras 3D filmer och nu i slutet åkte jag oftast dit med lunch som vi åt medans vi satt och prata i flera timmar. Och tiden gick så fort när vi träffades! Vi kunde sitta och prata om allt och ingenting i flera timmar. Jag kunde vara där vid klockan elva och helt plötsligt så var klockan halv sju och jag skulle egentligen ha varit borta på middag klockan sex! Det skrattade vi åt, hur tiden bara kunde flyga iväg. Moster har alltid sagt också att vi har ett speciellt band mellan varandra. Att vi har något speciellt som hon inte hade med någon annan. Det har alltid varit hon och jag. Hon är den som även jag känner starkast band till och haft bäst kontakt med. Jag skriver denna text för att jag alltid har varit bättre på att uttrycka mig i skrift och som en hyllning till henne. Jag är så ledsen att hon är borta och jag kommer att sakna henne så. Men jag får finna tröst i den tiden vi fick tillsammans och att hon inte behöver lida längre. Hon blev sämre och sämre för varje dag som gick och med tanke på hur hon mådde i slutet så var det bättre att hon fick somna in fort. Jag får även finna tröst i att hon var stolt över mig. För det var något som hon sa ofta. Hon berätta många gånger för mig hur stolt hon var över mig för allt jag åstadkom och för allt jag vågade. Hon sa också att hon brukade skryta till alla sina vänner om hur stolt hon var över mig. Så det får jag vara glad över, att jag gjorde henne stolt. Jag får också finna tröst i att jag hann träffa henne flera gånger i slutet. Att jag först åkte hem i mars för att få träffa henne och sen även fick åka hem i maj. Och till sist så får jag finna tröst i att jag hann berätta för henne igår på dagen att jag älskar henne och saknar henne, och jag tror att hon hörde det även om hon inte kunde svara. Min fina moster…du blev 51 år gammal och du var en riktig kämpe. Jag hoppas att du har det bättre nu. Jag kommer alltid att älska dig och jag vet att du alltid kommer finnas här hos mig.