ETT BREV IFRÅN BARNET INOM OCH OMKRING OSS ALLA!

"An offended child does not stop loving his parents, it will stop loving yourself."   ”Ett kränkt barn slutar inte att älska sina föräldrar, det slutar att älska sig själv.”– Jesper Juul   Mamma, pappa, och alla vuxna som finns i min värld, hjälp mig. Jag är ett barn, men jag är ändå en människa. Jag kan inte alltid förstå mina egna känslor men jag vet att de försöker säga mig någonting. Jag behöver få rätten att känna dem utan att ni dömer dem eller önskar förändra dem. Jag behöver din acceptans inför allt som finns i mig för att jag ska förbli hel och i kontakt med mig själv. Jag behöver att du håller min hand och finns där vid min sida utan viljan att lindra min sorg, min besvikelse, min förtvivlan. Jag behöver få känna alla mina känslor. Jag behöver få lära känna alla mina känslor. När ni försöker ta bort mina känslor så förstår jag inte att det är mina känslor ni tycker det är fel på – det känns som om ni tycker det är fel på mig. Mamma, pappa, hjälp mig. Jag är ett barn, men jag är också en individ. Jag behöver att ni är starka i er för att jag ska bli stark i mig. Jag behöver att ni vågar göra er sårbara för att jag ska våga vila i min egen sårbarhet. Jag behöver att ni kan urskilja er själva så att jag kan urskilja mig själv. Jag ber er att inte göra mina känslor till era egna. Jag ber er att se mig utan att döma mig. Jag ber er att se mig som jag är istället för att se mig genom era känslors filter, genom era egna rädslor och känslomässiga sår. Jag ber er att låta mig möta mig själv och min framtid utan att ni trasar sönder den med ert eget förflutna.  Mamma, pappa, hjälp mig. Jag är ett barn, men jag är också en del av allt. Jag bär den medfödda förmågan att leva inom mig, så ha tillit till mig. När ni blir arga på min ilska så blir jag arg på mig själv och då hör jag inte vad min ilska vill säga mig.Jag behöver er hjälp att våga möta min känsla och förstå mina behov. Jag behöver er hjälp att ta mig själv på allvar. När ni blir rädda för min förtvivlan så blir jag rädd för mig själv och då hör jag inte vad min förtvivlan vill säga mig, då vill jag bara lugna mig själv för att lugna er. Då vill jag bara lugna mig själv för att trösta er och förtjäna er kärlek igen. Mamma, pappa. Jag behöver ert mod och er styrka i att ställa er själva åt sidan en stund – i att våga se på mig och våga möta allt som finns i mig utan att ni blir rädda. Era rädslor blir nämligen till min egen rädsla för mina känslor. Men när ni möter mig och vågar se på mig utan att döma mig eller vika undan blicken då hjälper ni mig att möta och se mig själv. Mitt jag och upplevelsen av den jag är skapas och formas genom era blickar, genom ert sätt att ta i mig, genom ert sätt att möta mig, genom ert sätt att ha tillit till mig. Allt ni gör, säger, uttrycker eller bara andas och vibrerar blir min upplevelse av mig själv. All kärlek ni inte ger mig blir också en del av det jag inte känner för mig själv. Mamma, pappa, hjälp mig… Jag är ett barn, men jag bär mina egna drömmar och min egen framtid. Jag har mina egna känslor och tankar. Ni behöver inte laga mig när jag gråter, för jag är inte trasig. Ni behöver inte bli arga på mig när jag blir arg, för min ilska är inte farlig. Ni behöver bara finnas där hos mig och ge mig tillåtelsen att känna. Er tillåtelse blir till min egen tillåtelse. Er acceptans blir till min. När ni försöker hindra mina känslor ifrån att upplevas så får jag panik, då är det som om någonting går sönder inom mig. Då är det som om jag varken får komma ut eller in. Jag blir fångad och instängd i en känsla utan utvägar eller invägar. Fångad i ett liv av omvägar. När ni försöker ändra mina känslor så känner jag mig dömd och oälskad. Då känns det som om ni inte accepterar mig. Jag känner mig ensam och övergiven. Avvisad. Och de känslor ni inte önskar se i mig blir ännu starkare. De kräver sin rätt att få finnas! De slåss inom mig och genom mig för att få rätten att finnas, som en del av mig.   Mamma, pappa, jag behöver er hjälp… att älska och acceptera mig själv med allt som finns i mig. Jag behöver att ni tar ansvar för era känslor så att jag inte behöver skydda er ifrån mina. Ni kanske tror att jag har det svårt när jag är uppgiven och gråter, men det är er bedömning av min känsla och den är inte sann, så jag vill inte att ni ger mig den sanningen. Ni kanske tror att jag har det svårt när jag känner sorg och förtvivlan, men det är er bedömning av min känsla grundad på era egna oförlösta känslor. Jag vill inte att ni ger mig den verkligheten, för jag vill älska alla mina känslor, jag vill få rätten att älska hela mig! Ni kanske tror att jag har det svårt när jag känner mina känslor, men det är er bedömning och er rädsla – er valda sanning. Det svåraste för mig är inte att känna. Det svåraste för mig är att inte få göra det. Så tack älskade mamma och pappa för att ni finns där och för att ni genom att se er själva även förmår se mig… "An offended child does not stop loving his parents, it will stop loving yourself." Mom, Dad, and all the adults who are in my world, help me. I am a child, but I am still a human being. I can not always understand my own feelings but I know they are trying to tell me something. I need to get right to feel them but you judge them or wish to change them. I need your acceptance before everything that's in me that I should remain intact and in touch with myself. I need you to hold my hand and there at my side, but the desire to relieve my sadness, my disappointment, my despair. I need to get to know all my feelings. I need to get to know all my feelings. When you try to remove my feelings so I do not understand that it is my feelings, you think it's wrong - it feels as if you think it is wrong for me. Mom, Dad, help me. I am a child, but I am also an individual. I need that you are strong in you that I'll be strong in me. I need you dare make you vulnerable to that I should dare to sleep in my own vulnerability. I need that you can distinguish yourselves so that I can distinguish myself. Please do not make my feelings for your own. I ask you to see me without judging me. I ask you to see me as I am rather see me through your emotions filter through your own fears and emotional wounds. I ask you to let me meet myself and my future without you trasar break it with your own past. Mom, Dad, help me. I am a child, but I'm also a part of everything. I carry the innate ability to live within me, so have faith in me. When you get angry with my anger, I get angry at myself, and then I did not hear what my anger is, me.                                            I need your help to dare to face my feel and understand my needs. I need your help to take myself seriously. When you become afraid of my despair, I get scared for myself and then I did not hear what my despair would say to me, then I would just calm myself to calm down. Then I would just calm myself to comfort you and deserve your love again. Mother father. I need your courage and strength to set yourself aside for a moment - in daring to look at me and dare to face everything that's in me, but that you will save. Your fears become fact to my own fear of my feelings. But when you meet me and dare look at me without judging me or fold away your eyes when you help me to meet and see myself. My self and the experience of what I am created and shaped through your eyes, through your way to me, by the way you meet me by the way you have faith in me. Everything you do, say, words, or just breathe and vibrate is my experience of myself. All the love you give me will also be a part of it, I do not feel like myself. Mom, Dad, help me ... I'm a child but I carry my own dreams and my own future. I have my own feelings and thoughts. You do not cook me when I cry, because I am not broken. You do not get mad at me when I get angry, my anger is not dangerous. You just need to be there with me and give me permission to feel. Your permission is for my permission. S acceptance becomes mine. When you are trying to prevent my feelings from being experienced I get panic, then it is as if something breaks down within me. Then it's as if I must not get in or out. I get caught and trapped in a feeling without remedies or invägar. Trapped in a life of detours. When you try to change my feelings I feel doomed and unloved. When it feels like you do not accept me. I feel alone and abandoned. Declined. And the feelings you do not want to see me become even stronger. They demand their right to be! They fight in me and through me to get the right to exist as a part of me.   Mom, Dad, I need your help ... to love and accept myself with all that is in me. I need you to take responsibility for your feelings so that I do not need to protect you from the mine. You might think that I have it hard when I am dejected and cry, but it is your assessment of my feeling and it is not true, so I do not want you to give me the truth. You might think that I have it hard when I feel sadness and despair, but it is your assessment of my feeling based on your own unresolved feelings. I do not want you to give me the reality, because I want to love all my feelings, I want to get right to love all over me! You might think that I have it hard when I feel my feelings, but it is your assessment and your fear - your elected truth. The hardest thing for me is not knowing. The hardest thing for me is to not get to. So thank you loved mom and dad that you are there and that you through to see yourselves also able to see me ...