Take me home

Den senaste tiden har ångest försvunnit mirakulöst! Jag har väl haft vissa dagar med många känslofyllda stunder... Men jag börjar sakta må bättre, livet börjar bli stabilt och jag vet med säkerhet att ingenting kommer bli som de en gång varit. Jag kommer inte släppa in någon lika lätt. Jag kommer aldrig lita på något fullt ut! I början av detta året och slutet av förra var mina ögon svullna, min kropp livlös och min själ så utmattad... Men jag pushar mig igenom det! Det hemskaste var att jag kunde gråta mig till sömns och kväva gråten med handen. Jag skrek efter dig... Jag hoppades på att du skulle ångra dig inom en snar framtid. Men nu vet jag med säkerhet att om vi någonsin skall fungera igen måste du kämpa för mig, jag kommer aldrig ge upp men du måste kämpa. Min magkänsla säger mig att livet kommer bli bra men aldrig skall jag lita på någon igen! Mycket tungt inlägg men töntiga meningen men jag mår inte prima...