idag

För över ett år sedan skrev jag ett inlägg och öppnade upp mig kring min ångest kring mat. Hur mitt kontrollbehov såg ut och hur jag grät mig till sömns varje kväll. Jag och framförallt skolsköterskan hade som önskan att jag skulle få gå ur gymnasiet som frisk. Jag har all anledning attt tacka min pojkvän, som i ett års tid har lyssnat och funnits där utan att ha skällt ut mig och gett mig sämre samvete. Det är fortfarande något utav det svåraste, att kunna vara hundra procent ärlig med rädsla för högre krav och fler pekpinnar. Jag räknade varenda kalori jag stoppade i mig och gick ner närmare 8 kilo på två månader. Idag är jag ett par kilo tyngre och bryr mig inte något märkvärdigt över min vikt men oron är lika stark.Jag hade månader, i somras och höstas, där ångesten var nästintill inte existerad alls, kontrollen fanns som en vanesak, men ingen rädsla.Jag köpte gymkort och började gymma styrketräning och styrkelyft. Byggde muskler och blev hungrigare och hungrigare, åt mer och mer och äter idag dubbelt så mycket om inte mer än vad jag gjorde under vintern 2016/2017. Jag har idag inte lika påtaglig ångest. Jag upplever ångesten ibland, vissa dagar inte alls, andra dagar känner jag det trycket över bröstet och hyperventilerar samtidigt som jag inte kan låta tårarna stanna  från att strömma. Jag är otroligt kontrollerad över vad jag äter och hur mycket jag äter. Okontroll leder ännu idag till panik och har på den senaste tiden förstört många sociala sammanhang på grund av detta. Vissa dagar vill jag inte bli frisk, jag vill inte tappa kontrollen tänker jag, men jag har ju inte tappat någon kontroll om jag är frisk, ett kontrollbehov och stark dicisplin gällande kost och träning finns ju inte i ett frisk tänkande. I mars 2017 skrev jag.. ''För mig har lycka präglat kring att vara smal. Men ätstörningar har lett till min största olycka. '' Jag är inte lycklig ännu. Jag gillar min kropp mestadels. Nästan alltid. Men rädslan för att bli missnöjd om kontrollen släpper och hur jag mår psykiskt har inte ändrats.Jag önskar fortfarande att dagen kommer att komma då jag kan besöka vänner, gå på restaurang, gå på födelsedagsfirande eller andra social sammanhang utan att känna en förtvivlan och planering i vad jag får äta och hur mycket av den mat som serveras. Jag vill vara lika lycklig över en jävligt god nygräddad kladdkaka som 12 åriga Alice var, inte behöva tänka att på att min kropp min dag och min träning kommer förstöras av en bit, inte behöva hoppas att någon eller några andra ska käka upp den så jag slipper abstinens.  Jag väntar och väntar på denna dagen. Jag vet inte längre hur jag ska gå tillväga för att komma dit. Jag har ''trotsat'' mina tankar åtagliga gånger, trott det varit vägen ur, tänkt att ikväll ska jag fanimig inte bli ledsen, jag ska njuta och trotsa ångesten. Minns inte senast en sådan kväll slutade i att jag får lämna mina vänner och gråta ut på toan, eller spara tårarna tills jag lagt mig i min säng och känner en obeskrivlig ånger. Jag ha försökt ignorera kaloriberäkningen som automatisk sker konstant, jag vet mängden per gram i det allra mesta även om jag önskar mest av allt att det inte vore så. Jag har försök släppa den kontrollen det innebär, men fallit tillbaka. Jag tar mig bort och faller dit, gång på gång.Jag känner mig som jordens mest ensamma person där i stunden, men jag vet att jag inte är ensam, att tusen åter tusen människor upplever samma sak som jag, men inte pratar om det. Jag pratar gärna inte om det ofta, men när jag pratar om det upplever jag ett sådant starkt begär på hjälp, en lösning, en utväg.Jag ber att tillvaron ändras med tiden och med de förändringar som inom en snar framtid kommer ske. Jag vet att en 10 kilo tyngre frisk Alice kommer var glad, hundra gånger gladare än en Alice som fortfarande låter mat ta upp tankarna varje minut varje timme varje dag året runt, låter det förstöra alla glada tillställningar och tror att 1 kg viktuppgång betyder att jeansen inte kommer gå på nästa morgon. Jag behöver inte ens gå upp i vikt för att vara frisk, jag kan vara frisk och äta mindre eller mer, onyttigt eller nyttigt. Det sitter inte i handlingar eller utseende utan i hjärnan. Jag vet vad som är rätt, men vet inte vägen dit.