Spräck bubblan

Har ont i hjärtat. Undviker att läsa nyheter, dricker fler och fler glas rödvin, kopplar bort verkligheten och lyssnar på meningslös musik. Koncentrerar mig på jobbet, killar jag tycker är snygga och vad jag ska äta till middag. Sover för lite och shoppar för alldeles för mycket på Ikea. Blir ledsen för att jag inte får biljetter till en konsert jag vill se. Oroar mig över hur jag ska ha råd att dricka öl resten av månaden. Svarar enstavigt när någon tar upp det och vägrar analysera det djupare än att "yes, it's terrible isn't it". Fnyser när jag ser att någon satt franska flaggan på profilbilden, hur fan skulle det hjälpa. Vet inte längre hur många asylboenden som brännts ner där hemma. Trollhättan känns långt bort. Blir inte inte ens förvånad när en av mina favoritjournalister blir hotad med våldtäkt och mord av en känd manlig komiker. Vill inte ens läsa om SD:s nya reklamkampanj.  Sen kommer punkten när en undrar vad den där molande värken och ångesten egentligen kommer ifrån. Jag klickar på en av alla länkar som delats av mina vänner, och läser. Klickar fram en till, läser ännu mer. Kollar på videos, lyssnar på ljudklipp. Gråter. För att jag har det så jävla bra, och för att jag ens har mage att må dåligt när jag har det. För att världen blöder, medans jag sitter i min säng och dricker kaffe. För att jag kommer närmare och närmare att bli en sån person jag för ett år sedan i radio och tidning efter en antirasistisk manifestation beskrev som "soffliggare". Jag har det bra i min lilla bubbla, där största orosmolnet är att jag inte fått ut hela min lön och att affären nära mig inte säljer tofu. Där jag går runt bland medelklassen som betalar svindyra hyror och köper ekologiska varor för tusentals kronor varje vecka, men i alla fall ojar sig lite då och då över vad som händer runt om i världen och delar en artikel på facebook ibland.  Bubblan måste spräckas, nu. Jag måste engagera mig igen. Jag måste göra allt jag kan för att något ska hända, jag vet ju att det inte går att förändra utan organisering. Det känns fruktansvärt hopplöst och varken jag eller någon annan vet hur vi ska fixa det här, men vi måste försöka. De människor jag hatat förut förstår jag nu. Det är så enkelt att bara strunta i att läsa den där artikeln, och kolla åt andra hållet när man går förbi den hemlösa som sover på gatan. Tänka att vad bra att någon annan hjälper flyktingarna som kommer, utan att förstå att det behövs så oerhört mycket mer hjälp och resurser. Tänka att jag har faktiskt inte råd att skänka 100 kr till en bra organisation när en istället lägger dom på inträde till en klubb. Säga att det inte finns tid för politiskt engagemang när en kollar en hel säsong av en serie på sin lediga dag istället. Det är faktiskt jävligt enkelt att stänga in sig i en bubbla, och må bra i den, speciellt när allt utanför känns så himla hopplöst. Då krävs det att en samlar mod och kraft att spräcka den inifrån och ta sig ut, eller att någon från utsidan spräcker den och drar ut en. Fan vad jag ska spräcka bubblor nu, för jag tänker inte va kvar i min. Jag vet att empati och solidaritet är det som ligger oss människor närmast, det är våra finaste egenskaper. Vi kan bara laga världen tillsammans.