I want to challenge the perception that homeless people are any different from the rest of us

Klockan var 21.30 och jag hade precis slutat jobba, en halvtimma senare än vad som stod på schemat. Hade ont i ryggen, i öronen, i fötterna och huvudet. Med uruselt humör släpade jag mig ner mot Leicester Square för att ta tunnelbanan hem och krascha i sängen. Redan efter knappt nån meter satt den första slitna människan. På marken, inlindad i en filt, med en pappmugg framför sig. Han tittade ned i marken, mötte inte någons blick. Jag stannade, som jag tyvärr sällan gör nu för tiden, illa till mods. Tog fram plånboken och rotade lite, slängde ner två pund i hans kopp som var nästan helt tom. Förväntade mig ingen respons, så jag skyndade vidare.  "Thank you so much Miss, thank you so much. I shouldn't be taking this from you, but I've got no choice. Thank you again Miss. It's almost impossible to get a penny nowadays from all the rich bastards walking by."  Jag rycker till, och vänder mig om igen. Han kollar upp på mig med trötta, bedjande och skamsna ögon. Jag tar fram plånboken igen och försöker se om jag har något mer. Slinker ner ett pund till. "Oh no Miss! Please, you cannot give me more" Klart som fan att jag kan, fast även det ger mig dåligt samvete. Vill inte att han ska känna någon enorm tacksamhet för att jag ger honom 45 kr, inte ens tillräckligt till en öl. Jag frågar den extremt dumma frågan "how are you?". Hur fan tror du att han mår? Herregud. Medans han börjar prata frågar jag om jag får sätta mig, of course säger han och gör plats. Jag vill inte skriva ut allting han sa här, vill inte exploatera en människas liv på det sättet. Men fick höra en liten del av vad han varit med om, varför han hamnat där han är, hur mycket han vill ta sig ur det. Hur omöjligt det är. Hur alla regler skrivs om hit och dit för att göra det svårare och svårare för en människa att ta sig ur mörkret. Att alla bidrag skärs ner på och att det är i princip omöjligt att få om en inte söker jobb aktivt. Hur ska han kunna söka jobb aktivt? Han har ingen dator eller telefon, inget internet. Han har ingen tandborste. Han har inget tak över huvudet. Hur ska han få ihop ett cv? Vem ska han lämna det till? Han berättar att den dagen hade någon kissat på "alla" hans tillhörigheter. Kläder, madrass, filtar. Han hade en ren filt att ha runt sig, men ingen madrass att sova på den natten. Att äta mat från marken gör att han får extrema magproblem, och inte kan gå utan att hålla sig om magen. Gatulivet gör en desperat. Desperation leder till missbruk.  "There's probably none of us who don't do drugs or drink too much. It is easy to get addicted to stuff, isn't it? Especially when you're fucked by society. I bet you're addicted to something too, right?" Vi byter på hans initiativ ämne, han börjar fråga mig om mitt liv och hur det är i Sverige, vad jag gör här, osv. Vi skrattar ihop. Han måste bara visa mig det svenska bageriet som finns i Covent Garden, han småspringer framför mig på gatan. Vänder halvvägs och skriker att han måste ju hämta sin kopp, annars kommer någon fucker sno den. Bageriet har värmefläktar vid marken, där brukar han stå och värma sig på morgonen berättar han. Kakorna har han fått smaka på någon gång, och dom tycker han om. Jag borde definitivt gå dit, jag som är svensk och allt. Han har bott i Mora, men det var lite för litet för honom.  Efter ett bra tag säger jag att jag nog borde röra mig hemåt, och att det var trevligt att prata. Att jag hoppas att saker och ting blir bättre för honom. Vi skakar hand och han tackar mig ännu en gång. Påpekar igen att det är sinnessjukt att kostymnissarna inte ger en penny, men att de som lever på minimilön och knappt har själva ger. Jag säger att ja, det är ju tyvärr så världen fungerar. Vi säger hejdå igen, och han staplar tillbaka till sin filt som ligger på den smutsiga gatan. Vem bryr sig ens? Han sitter där, dag ut och dag in. Med en kompis på andra sidan gatan, med samma öde. Och ännu tre stycken lite längre ner på samma gata. Tillsammans med 7500 andra i London. 7500. Jag sitter på tunnelbanan och gråter, för jag vill inte leva i en sån här värld. Känner mig maktlös. Varför är människor skal, tomma skal som inte bryr sig om varandra. Varför lämnar vi våra bröder och systrar i sticket utan en andra chans, har man satt sig själv i skiten ska man fan stå sitt kast. Hur kan vi leva med den mentaliteten? "It is fucking ridicolous, that's what it is."