2014

Ja.. Vart ska man börja? I slutet på 2013 fick jag en helt ny bild av hur mitt 2014 skulle bli.  Går tillbaka i bloggen och läser om hur året började. Hur vi firade nyår förra året, ett nyår med sååå mycket känslor. Min sista resa till Götet med Anna och Lisa, när dom bara överraskade mig hela tiden, världens finaste vänner.  Hur jobbigt det var att säga hejdå till alla, när jag läser vad jag skrev om att säga hejdå till familj och vänner så värker det i hjärtat. Det var så himla jobbigt.   Cirka 3 veckor in på det nya året lämnade jag Sverige.  Så mycket blandade känslor över mitt beslut att bara åka och lämna allt och alla. Men jag är stolt över mitt beslut, som jag sagt innan att om någon hade sagt till mig för 5 år sen att jag skulle flytta till USA och bo där i ett år så hade jag ALDRIG trott på den personen.  Att tänka tillbaka till den blyga, ganska osäkra tjejen jag var då och jämföra med den jag är just nu känns konstigt.  Jag känner att jag vuxit, jag har fått klara mig själv och stå på egna ben. Visst jag är fortfarande lite blyg men inte alls hur jag brukade vara för att jag har varit tvungen att komma över det för att få kontakt med människor här. Jag åkte hit utan att känna någon och kommer hem med så många fina vänner som jag vet att jag kommer ha livet ut för vi delar någonting som jag inte delar med någon annan. Denna egenskap. Vännerna jag skaffat här har blivit som min andra familj.  Det här året har haft både ups and downs.. Men jag är fortfarande glad att jag gjorde det och att jag stannade ett helt år. Jag har nu ett andra ställe jag kan kalla hem, Dallas kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Även fast Dallas inte är drömstället att vara au pair i så har det ändå visat sina bra sidor. Det är mitt hem, jag hittar i denna stora stad.   När jag tänker tillbaka på mitt år så tror jag att sommaren var den absolut bästa tiden. Jag fick umgås massor med mina vänner, jag reste till Florida och fick träffa en kär vän from back home, det var sjuuukt varmt och vi badade och solade nästan varje dag. Det var underbart. Sen kom hösten, mina närmsta vänner lämnade och allt blev lite jobbigare. Sen kom det solsken i 10 dagar, ett solsken som även kallas Mathilda. Det var så otroligt härligt att ha henne här, nästan overkligt. Sen åkte hon också hem och det gick neråt igen, vid den tiden såg jag bara fram emot att få träffa Lollo igen.  Hösten har varit jobbig, mycket med tjejerna som fått mig att må dåligt men jag har stått ut och nu behöver jag bara stå ut i två veckor till sen är det över. Två veckor!   Nu får vi se vad 2015 har att erbjuda, I´m excited but scared!