Hur kan inte ens samvete äta upp en?

Så fruktansvärt arg på mig själv. Jag har inte ens någon att skylla på utan det är bara jag,jag och jag. Det är jag som jag ska vara arg på. Tänker och tänker men det finns inga ursäkter. Ingenting som kan undgå det faktum att jag gjorde som jag gjorde. Att man ständigt gör val, val som leder till olika saker. Och ibland gör man val som gör en besviken. Och det värsta är att känna sig besviken på sig själv. Den viktigaste medspelaren. Jag menar jag kör ju ensam. Oavsett vem som går emot mig kör jag ju på själv. Jag är självständig. Jag är ju den enda medspelaren egentligen, jag är ju viktigast.Men det är väldigt svårt när man inte ens har sig själv att ställa sig bakom. Så hur gör man egentligen? Hur får man bort skammen? Kommer det någonsin gå bort? Känner mig så fruktansvärt misslyckad. Som ett åskmoln kretsar över mig om och om igen fylld med all negativ som existerar. Såhär känner jag så fort det minsta lilla går snett. I bakhuvudet vet jag ju att det kommer försvinna någon gång. Men det är tunga känslor, svårt när det är en själv man är arg på. En själv man är hård mot, en själv man skäller på. Självklart vill jag bryta dethär tankesättet men det är bara sån jag är. Jag känner inte lite, utan allt. Jag är en fylld känslobomb som kan explodera när som helst. Vissa av er känner säkert igen sig. Men hos vissa av er blinkar nog en varningslampa "psyko-bitch", varning,varning. Jag lovar er haha jag är ingen psyko-bitch. Jag är bara en tjej med ett samvete som nästan äter upp mig. Jag vill inte dethär men känner att jag måste dela med mig av detta lite mer känsligare ämnet. För någonstans vet jag att jag inte är ensam om detta. Att känna sådan stor skuld för minsta lilla. Att överanalysera allt, övertänka allt. Och för lilla jag, som känner stor skam efter konflikt med ett syskon eller tillexempel dåligt samvete om inte inlämningen skickas in. Så förstår jag inte hur folk kan vara så fruktansvärt elaka mot varann. Hur folk kan snacka skit, gå bakom ryggen på varann och bryta folks förtroende. Bara en sak som otrohet. Jag förstår verkligen inte hur man kan lyckas med det. Hade jag gjort det hade jag aldrig förlåtit mig själv, aldrig. Jag hade inte kunnat leva med mig själv. Så då förstår jag verkligen inte hur människor kan vara så elaka mot varann. När jag mår dåligt när jag inte presterar mitt bästa tillexempel. Men jag har helt seriöst problem med detta. Det är inget jag skryter om, det handlar inte om omtanke. Jag klankar ner på mig själv liksom. Och då blir jag istället arg på mig själv för att jag väljer att ta åt mig av detdär. Och det sista jag vill är att tycka synd om mig själv. Jag är ingen tjej som springer runt och lipar så fort det går emot. Snarare tvärt emot, jag visar inget utåt och det är väl problemet. Det går ut i tankar mot mig själv istället. Jag jobbar med att bryta detta loppet. Men fyfan vad jobbigt det är att övertänka allt men framför allt få ett sånt samvete som nästan äter upp en.För någonstans gör man trots allt ett val, man väljer liksom att ta åt sig. Oj kanske ni tänker nu, oj vad hon öppnar upp sig. Men vet ni? Jag tänker inte stänga in mig i ett hörn. Stop it. Jag är inte ensam om detta. Igenom att jag öppnar upp mig kanske fler gör det. Istället för att stänga in sig. Eller så struntar ni kanske i det. Men då är det erat val, tvingar ingen att läsa detta. Upp till dig hur du tolkar detta inlägget. Jag kände att detta behövdes ta upp, jag behövde det. För det går inte ihop sig för mig hur folk kan genomföra vissa handlingar med rent samvete. Nix. Jag förstår inte, Jag förstår inte, Jag förstår inte. Oj vad tråkig och negativ min blogg blev nu. Men detta är ett problem jag och alla andra ska tackla. Hitta en lösning på. Är trött på detta nu. Vill inte oroa mig över onödiga saker. Vill bara leva life och det ska jag!!! Släppa allt och bara gå vidare, lägga energin på det positiva istället och sänka kraven. Let's go.