ZAMORA:

Så fortsätter resan, roadtripen, den där odyssén av tvärvackra upplevelser som tar sådan tid att berätta färdigt om. Men så får det vara, det får ta sin tid. När vi var i Bordeaux kom vi på att vi liksom hade tappat bort en natt, glömt bort att boka något boende. Men ingen panik uppstod; vi hade ju hela Spanien att leta i efter tak över huvudet. Spanien har en grej som heter Paradores, historiska byggnader omgjorda till hotell. Vi susade in på deras hemsida och hittade ett som låg i en liten by som hette Zamora, väster om Valladolid och nära Portugisiska gränsen. Så, efter den paradisiska mellanlandningen i San Sebastian ställde vi in gps:en på att leda oss dit. Det var verkligen en miniby med inga andra turister än spanska och så småslingriga gator att gps:en fick en kris och helt tappade sin förmåga att leda oss rätt. Men efter någon felparkering, märkliga blickar på de uppenbart borttappade turisterna och ett par återvändsgränder hittade vi det. Och det var ett litet slott med sammanflätade träd på gården utanför entrén, en historia som kloster och allvarliga Hogwartskomplex.Jag tappade andan för jag har liksom inte för vana att hänga på sådana här ställen. Vi visades in i vårt avlånga rum med träbjälkar i taket och tunga gardiner, duschade bort resedammet och bestämde oss för att gå ut och hitta mat. Finaste personen i Hogwartstrappa. (Observera rustningen på vänstra bilden.)  Klockan var kanske nio när vi tänkte gå ut och äta och receptionisten bara skrattade åt oss när vi undrade om det fanns något som var öppet nu, vi med våra tråksvenska tider som inte ställt in oss på det sydeuropeiska riktigt än. Vi gick ut och det var så himla varmt och folk överallt men inga turister och det var så himla bra. Så roligt att få komma till ett sådant där litet ställe som inte så många känner till och som för en gångs skull inte är helt turistexploaterat med H&M och Subway i varje hörn. Känns ju klyschigt att hyoa ställen som "så rustika och härliga och äkta" men den här gången var det ändå lite så. Det är onekligen skönt att faktiskt få känna att en är i ett annat land, på en liten plats där kommersialismen kanske inte helt tagit över. Det fanns ett gäng tapasbarer och språkförbistringen var ett faktum när vi skulle försöka beställa, eftersom varken jag eller Mattias pratar spanska. Men med servitrisens goda vilja att förstå och en massa pekande och svårtydda ordblandningar av franska, spanska och engelska fick vi ändå ungefär det vi ville ha. Att komma från en isig svensk vårvinter till det här var ju som himmelriket.  Vi åt kopiösa mängder manchego. Och calamares, bröd och marinerade kronärtskockor. Väldigt gott. Vi promenerade i värmen, bara gick runt på den där platsen som var helt ny och som kändes hemlig och egen och alldeles varm. Så gick vi tillbaka och Mattias hängde i paradorkorridor.  Morgonen efter vaknade vi och det var sommar och spansk landsbygd utanför fönstret. Vi skulle vidare till Lissabon för resans ursprungliga huvudmål; festivalen med The Xx. Så vi gick upp ganska tidigt för att ändå ha tid att äta frukost mycket och länge. Och HIMMEL vilken frukost. Vet ej om det framgår av bilderna hur episkt det här var. Jag skulle ändå vilja säga att jag är van vid god frukost (älskar ju det) men det här var verkligen i det närmsta fulländat. Buffén var helt enorm men framförallt kändes allt så välgjort. Ägget var perfekt krispigt utanpå och krämigt inuti, manchegon hade bästa sältan, apelsinjuicen färskpressad i ordets sannaste bemärkelse. Och så kaffet, nybakade brödet, tortillan, färska frukten, minimarmeladerna. Ah. Allt.  Så blev det snabbt dags att lämna ännu en fantastisk plats och dra vidare. Men först fotade jag flätträden, de satt alltså ihop såhärallihopa. Är de inte hur coola som helst?