SKIVAN

Jag har påsklov, lever i sus och dus, tiden rinner. I månader har jag tänkt åka till Stockholm och äntligen blev det tid och plats för det. I tre dagar har jag bott hos min kära syster/darling/partner in fucking everything Malou. Äntligen hinna prata om allt det där som avstånd och tidsbrist sätter stopp för. Promenera på ett soligt söder, luncha på hennes skola, ha egna nycklar till lägenheten och komma och gå som jag vill. Hänga med Daniel som jag inte träffat sedan i höstas, sitta på uteserveringar (!), gå på Dramaten för första gången, dricka vin på typiska skådishak, bläddra igenom alla klänningar på Beyond Retro och hälsa på nya människor. Förutom totaltröttheten och oförmågan att fungera en morgon då jag glömde dricka kaffe har det varit väldigt fint. Har dock varit dålig på att fotografera de två första dagarna, så här kommer min onsdag. Jag vaknade efter att Malou gått till skolan, drack två koppar kaffe efter gårdagens läxa om vad koffeinbrist gör med mig. Packade ihop mina saker, kastade in nyckeln genom brevinkastet och tog tunnelbanan med John Grants hjärtskärande vackra sång i lurarna.Hem till den här vackra personen! Vi har länge pratat lite löst om att hon skulle fota mig och dessutom trivs vi fint ihop så det passade så väldigt bra att styra upp något under min påsklovsvistelse. Hon bor så fint, men som vanligt kan jag inte få några vettiga översiktsbilder med mitt objektiv. Här har vi en liten ruta av hennes bokhyllesystem som egentligen är en samling av färgsorterade stilleben. Moderådjur. En av alla fina ljuskronor. Den röda delen. Vi drack kaffe och uppdaterade oss om varandras liv och leverne. Så fick jag ta på mig en skir svart klänning, sätta upp mina utbakade flätor som det fästes murgröna i och sminkas omsorgsfullt av Emily som har koll på precis allt. Lyxigt. Så gick vi ut i solen till en liten bergshäll som låg alldeles nära hennes lägenhet. Det var alldeles vårvarmt i luften, snön verkade alldeles malplacerad och fast jag hade bara klänning på mig frös jag inte där det var lä. Vi försvann in i plåtandet och tiden sprang och det var väldigt roligt. Emily är så otroligt duktig så jag som inte är särskilt van att fotas av någon annan kände mig i trygga händer. Efter att ha klättrat i träd, krupit in i trädkojor, legat med huvudet mot mossiga klippor och motljusposerat med en grafisk trädgren gick vi in igen. Sådana här rosor gick att återfinna lite varstans i lägenheten. Och jag var förstås tvungen att ta tillfället i akt att föreviga denna magiskt vackra person mot hennes nytapetserade blomväggar. (Håret!!) Det var en väldigt fin liten session vi hade och vi kramades och jag tusentackade för privilegiet att bli fotad av henne och så vinkade vi hejdå. Mötte upp Daniel på Söderhallarna för lunch. Han har just blivit taxichaffis och hade sitt nya taxileg och sin uniform i en kasse och en planerad premiärtur dagen efter. Skål för det! Jag åt burgare, just vad jag behövde för att få ny energi inför resten av dagens planer. Mätta och belåtna steg vi ut i solen igen. Jag måste förstås stanna och fota de färgexploderande blomstånden. Rosor, alltså. Vi skulle till Fotografiska. (Älskar vyn från det här hållet.) Så såg vi på Ruud Van Empels knalliga paradisskogar och uppklädda barn där en inte kan veta vad som är verklighet och fiktion, Cartier Bressons vansinnigt välkomponerade ögonblicksbilder och Anna Claréns skira pastellvärld av gravida magar, vitsippor och blodådror. Sjukt olika utställningar, intressant och påträngande, mycket fint. Vid Slussen kramades jag och Daniel hejdå och vid en annan tunnelbaneuppgång mötte mig min äldsta bror Andreas. Jag fick fina födelsedagspresenter i bokform och så bestämde vi oss för att hitta en viss skiva innan vi skulle sätta oss för att äta middag. Vår bror Mattias och hans band Everyday Mistakes här nämligen just släppt sin skiva Obscure Lanes, och där låg den, i mitten i Petsounds skyltfönster. Blev om möjligt ännu stoltare. Andreas köpte den brutalsnygga vinylen (som jag för övrigt fotat omslagsbilden till). Så oerhört stort att den äntligen finns och kan lyssnas på av alla. Gör det, den är helt fantastisk. Andreas tog mig med till ett kurdiskt ställe och vi åt supergod meze. Ett mycket bra avslut på en eminent Stockholmsvistelse. Sedan tog jag en buss som ledde till en färja som tog mig till Gotland för allra första gången, och där är jag nu. Men det är en annan historia.