En timme ny spansk stad & het ljus sand.

Nästa landgräns att korsa var den mot Spanien. Vi hade vid det här laget lämnat alla spår av vinter och färglöshet bakom oss och befann oss nu i ett något grönt, varmt och böljande. Vi ville få en glimt av San Sebastian, och jag tror det var en blixt av paradis. Jag har mest ett vagt minne av att jag tjöt rakt ut när vi angjorde staden, det var så vackert så jag nog tappade talförmågan. Vi bestämde oss för att hitta havet och ha picknick där. Och det var inte svårt att hitta. Sanden, saltluften, pastellhusen, de omgärdande kullarna, surfarna.  Och som pricken över i:et och grädden på moset: den finaste personen. Ni ser ju graden av softilation/värme/skönhet. Och så blev det lunch. Baguette, chèvre och jordgubbar. Sallad på paprika, tomater, sallad, färska bondbönor, bladpersilja. Det gjorde inte ens något att vi glömt olja och kryddor. Den här bilden är tagen cirka två minuter efter att jag skurit ett sådant där sår i fingret som aldrig koagulerar utan bara tokblöder och färgat hela kökshandduken (vår enda) röd. Fumligheten. Baguettepåsen var till och med illustrerad med gamla cyklar. Det är nästan för mycket. Efterrätt; bröd/bulle med allt. Banan, choklad, äpple, hallon. Jag hade kunnat hänga i den där sanden och solen resten av livet men vi hade tusen andra spännande saker i kikaren så när vi solat huden ljusröd och ätit upp nästan hela osten packade vi sakta ihop. Jag var för övrigt klädd såhär, i vinröd vintageklänning och nya jackan (som dock inte behövdes i värmen utan bara togs på för syns skull).  Att gå barfota på varm sand var ju en känsla som Den Ändlösa Vintern raderat ur mina sinnens arkiv. Men nu vet vi hur det känns igen.  Det sista jag hann fota i denna vackra stad var den här personen som låg och slumrade på en stenmur med sin franska bulldog jämte sig.  Jag kan inte riktigt acceptera tanken på att jag inte skulle återvända hit, så jag tror jag måste försöka göra det.