Det är sent och det dröjer lite till, innan blommorna slår ut [Dalslandsfrossan]

Jag medger att min aktivitet i bloggosfären är minst sagt sporadisk, men, hands down, när jag gör det så gör jag det ordentligt. Lite för mycket kanske, lite som när en äter sjukt mycket sjukt fort när en varit hungrig för länge. Jag hoppas att det inte är så. Att mina inlägg inte framkallar paltkoma eller illamående. Äh, slut på gafflandet; till saken. Till Dalsland. I fredags bar raska steg mig fram över Drottningtorget, jag hade lätt baggage och Smiths i öronen och hjärtat. På centralstationen mötte jag upp en Mattias, en Rebecka och en Humlan. Vi tog en kaffe och spanade lite på bästa Mia Skäringer på avstånd innan det var dags för avgång. Jag var alldeles koffeinkickad och hyper hela vägen, kunde knappt sitta still och absolut inte sluta prata.  Vi nådde resans mål efter en busstaxitur i något som liknade en skåpbil med knarkblåttljus som gav oss kidnappningsvibbar. Det var frost och det luktade efterlängtat vinter. Vi andades djupt och jag strödde blixtar över de här skojiga, äggliknande historierna.   Och förevigade en utegran i oskärpa.   Väl inne tog jag mig min sedvanliga titt i Mattias så välordnat färgsynkade klädkammare.   Gosade med Humlan såklart.   Gos gos gos. (Ah, jag vet, mycket hundbilder nu. Men det är liksom svårt att titta på något annat när hon är i rummet. Hon är ju SÅ SÖT.) Efter några julkalendernavsnitt (den är ju faktiskt riktigt fin) och cornflakes och surdegsbröd och häng stod sömnen för dörren.   Vi vaknade upp på lördagen och allt det vinterromantiska hade runnit bort i en sorglig sörja. Vi klagade högljutt, smällde i oss frukost och bestämde oss för att vara glada ändå. Det stod nämligen julmarknad på dagsschemat och julmarknad på Not Quite går inte av för hackor.   Det fanns en hel del stationer att avverka. Till exempel själva marknaden som höll till i grymmaste oceanhallen.   Där inne var det bäcksvart så att få en vettig överblicksbild var i det närmsta omöjligt. Men tittade en ut såg det ut såhär.   Här och var stod träd dekorerade med rosa pappersblommor utplacerade. Ett sådant träd skulle jag inte banga att ha i mitt rum.   Vi tog ett par varv och det såldes en del fint, som keramikknappar och hemmasydda bonader (bästa pysslet, idéen har jag vikt ihop och lagt i bakfickan).   Julian Red hade utförsäljning och jag knep mig ett tokfint linne, en ännu tokfinare jumper i femtiotalsmodell och en och annan julklapp.   Vi gick givetvis till bageriet där Lisa hade fullt sjå med adventsgömmor, honungsdinkel, saffransbullar och det ena med det tredje. Jag köpte mig två burkar fikon- och valnötsmarmelad (utmärkt gå-bort-present) och ett tungt, härligt vörtbröd.   Vi gick till smedjan och värmde oss lite över glöden.   Och så pausade vi i Jonatans verkstad en stund. Där hittade vi en massa penslar och världens bästa barn som var i färd med att måla en träbil iförd världens största förkläde.   Fint ju.  Mattias och Rebecka hade köpt saffransbullar med glurr och jag tänkte att det var det godaste jag ätit.   Efter timmar av julmarknad promenerade vi den korta biten hem till Mattias och Rebecka igen. I träden satt fåglarna.   Sedan gick vi en betydligt längre promenad, till vårt kära stenbrott. Men då hade mörkret ramlat in över oss så den här tallkvisten får representera det hela. När vi kom hem softade vi och lyssnade på Job Andersson från Mammas nya kille. Jag och Rebecka var dock så trötta så vi somnade på min madrass på golvet med Humlan mellan oss. Tjoff bara. Jag noterar för övrigt en trend; att nästan alla mina längre inlägg utspelar sig på landet. Det har nog främst två orsaker: 1. För att jag har så himla fullt upp om dagarna att jag inte hinner fota och dessutom ägnar mig mest sådant som inte gör sig så bra på bild. 2. För att det helt enkelt är roligare att fota på landet. Reflektion klart slut.  När jag vaknade ryckte jag upp mig och bestämde mig för att gå till Jonis och Lisa som skulle ha middag hos sig. Jag svängde ihop en äpple- och björnbärspaj och for dit. Där var köket som en virvelvind, det bara hände saker omkring mig; persilja hackades, mandlar rostades, aubergine stektes, grönkål förvälldes, vaniljsås kokades. Plötsligt stod den mest magnifika mezemiddagen på bordet och jag dog gastronomidöden flera gånger om.   Det var så mörkt i deras kök så även där var det svårt att få några bra bilder. Men det ni kan ana här är; the most amazing ris med mandlar och mängder av persilja, vitlöksfrästa morötter och grönkål, färska rödbetor, en helt fantastisk tomatsås med aubergine och massor av oregano, stekt halloumi. AH.   Det var en fantastisk middag med stojigt umgänge, kvicktänkta barn något otroligt, ännu mer fantastisk mat och slamriga skratt. En lördag som klarade att leva upp till mina höghushöga förväntningar. Med råge.