CLANDESTINO BOTNIK

Helgen efter Dopet i Ställbergs gruva fortsatte i festivalens tecken. Mattias hade vunnit (!) biljetter till Clandestinofestivalens lilla festivalfilial i Bottna i Bohuslän. Jag har konstigt nog aldrig varit på Clandestino förut så det kom som en pepp överraskning och dessutom är det alltid goda förutsättningar att inte ha några speciella förväntningar. Med ett lånat tält men i övrigt en alltför hastigt packad packning (jag hade tex glömt sovsäck) anlände vi. Festivalen håller till på Botnik studios i Bottna som är ett konstnärskollektiv med skulpturpark, galleri, café osv. Det fanns en större scen och en liten som huserade i en lada. Är helt för fler scener i lador. Vi letade tältplats på ett gropigt fält.  Det fanns ett växthus och ett ljust lila hav av tistlar och rallarrosor. Mötte upp de här gulliga. (Visst ser Ville ut som en optimalt sorgsen bokmärksängel här? Eller en liten kärleksbruten amorin.)  Och fina Lisa (och Hilma förstås).  Vi var tokhungriga och hittade bra festivalmat; quesadillas med svarta bönor, salsa, vitkålssallad, jalapeños och lime. Tror vi köpte sammanlagt sex sådana här under festivalen (som pågick ett knappt dygn). Alltså: gott. Hängde, dillade, lyssnade på en spelning på avstånd och slukade käket.  Festivalvin.  Gänghäng. Sedan trängde vi oss in i ladan och lyssnade på Amina Hocine som jag blev väldigt förtjust i. Mycket bra electronica. Vi gick till bilen för att hämta resterande packning. Hittade sjukt mycket körsbär på vägen som sin blekhet till trots var perfekt mogna och söta. Vi. Tittade, lyssnade, dansade. Kvällens höjdpunkt var det egyptiska bandet Mazaher bestående av tre gubbar och tre tanter som såg ut att vara födda på gamla testamentets tid (för att citera Jonis). De var så oöverträffat coola och eliminerade all min åldersångest för en stund. Toksvängigt, lyckligt, hypnotiskt och jag tyckte bara jag kunde ana vilken politisk kraft som också fanns där. Var dock så uppslukad av denna spelning att jag helt glömde bort att fota. (Dimman!!)Det mörknade och jag var lätt euforisk efter Mazaher, såpass att jag var absolut tvungen att attackera två av bandmedlemmarna och stortacka på min högst haltande arabiska.     Relativt vacker plats. Resten av kvällen tokdansade jag medan de andra snyggdiggade mer subtilt till ett oerhört hysteriskt band med dansare i oranga overaller. Vi åt fler quesadillas och hängde sådär som det bara går att göra om sommarnätter. Det var roligt också för det var en så blandad publik, inte bara den klassiska hipsterparaden i obligatoriska boots och Levis 501. Det var pensionärer och övervintrade hippies, föräldrar, runtflängade sjuåringar, bebisar med neonfärgade hörselkåpor och fyrtioåriga par. Och för en gångs skull en publik som inte var helvit. Heja! Nästa dag var vädret betydligt mer labilt. Vi åkte på frukostjakt och hittade Gerlesborgs konstskola som hade frukostbuffé. Vi åt alldeles för mycket som en lätt gör när det handlar om buffé (valuta för pengarna, obegränsad tillgång osv), gömde oss för regnet under ett smalt litet tak och läste DN. Tänkte även på Agnes som ska flytta till Stockholm och börja tvåan på Gerlesborgsskolan där, blev stolt/ ledsen eftersom hon flyttar bort. Saknar redan.Sedan tyckte Mattias absolut att vi skulle bada trots gråväder så det gjorde vi. BÄSTA beslutet. Hur skönt som helst. Begav oss tillbaka till festivalområden och hittade världens minsta loppis i ett skjul. Mattias köpte en bok om grafisk design och la mynten i en gammal kassaapparat enligt instruktion. Typiskt sympatisk affärsidé.  Ville gärna se Xenia Kriisin som även spelade på Dopet. Hon är en ny favorit till mig. Väldigt lik Anna Von Hausswolff på rösten men med ett lite annat sound.Och det var det sista som hände innan vi lämnade även denna fina festivalhändelse bakom oss.