de lummigt karga bergen

Onsdagen skulle bli Barcelonavistelsen utflyktsdag. Max hade peppat på att vi skulle fara till klostret Montserrat som ligger någon timme eller två utanför Barcelona. Idén innefattade tågresa, kylig bergsluft och episk utsikt och det var ju onekligen svårt att säga nej till. Så, vi for. Med ett tåg fullt av turister där vi fick klämma in oss i var sitt bagageutrymme, Max läste sin färgglada pocket och jag plöjde socialrealistiskt manus. Så småningom kom vi bort från staden och det började se ut såhär utanför tågfönstret. Oh, vad jag hade velat promenera omkring här och klättra in i den där gamla fabriksbyggnaden. Ljuset. Alltså. Sötaste Max. Montserrat ligger alltså högt uppe på ett berg och vid foten av berget klev vi av tåget. Därifrån kan en åka antingen linbana eller byta till ett annat tåg. Jag är höjdrädd, men det var längesedan jag utsattes för någon obehaglig svindelhöjd så jag var nära att gå med på linbaneidén. Tack och lov drog jag mig ur i sista sekund och vi bestämde oss för tåget. Vi klev ombord. Sedan började det gå uppför, sedan utför. Plötsligt stannade tåget och jag fick den där hisnande känslan av att vi skulle tappa greppet och rusa baklänges. Det hände inte, det som hände var att tågpersonalen som var relativt dålig på stresshantering frustrerat stegade fram och tillbaka i tåget och skrek saker om att inte oroa sig och att allt var under kontroll på knackig engelska. Så efter en lång stunds stillastående i cirka en miljon graders lutning blev det klart att tåget skulle evakueras. Vi fick snällt knalla ut i makadamen och kliva på nästa tåg. Det började gå precis spikrakt uppför berget med två centimeter till den stupande branten vid sidan av rälsen. Jag höll på att få en panikattack och fick använda allt mitt skådespelarfokus och tja, mänsklig kraft över huvud taget, för att inte balla ur. Blundade stenhårt, pratade pedagogiskt med mig själv i huvudet och andades dödskoncentrerat. Överlevde som genom ett under, men stapplade ur tåget ganska medtagen. Hade verkligen glömt bort hur det kändes att vara så. Sinnessjukt. Höjdrädd. Max tyckte det var väldigt 'out of character' av mig att vara så rädd för något, vilket väl ändå får ses som en komplimang i sammanhanget. Men när vi väl var uppe möttes vi av den här utsikten. Och då var det liksom ändå värt det. Tänker att det är lite som efter en förlossning, när smärtan bleknar vid åsynen av sitt nya barn, yada yada. Det här symboliserar barnet i liknelsen. Heltokiga stenformationer. Maxime hade planerat att vi skulle åka upp den här lilla extrabiten för där uppe fanns tydligen den bästa shoppen osv. EH NEJ kände jag spontant. Där gick helt tydligt någon typ av gräns. Så vi håll oss på vår ändå ganska höga höjd och tittade på klostret. Sirligt och vackert. Fiskgolv. Massor av ljus. Det var kallt där uppe, det luktade stearin och kom rök ur våra munnar. Ett litet kors på ett stort berg. Så fin skulptur. Det såldes en massa god mat i en liten marknadslänga och vi smakade på galet god ost. Förstår inte varför vi inte köpte någon. Jag försökte se cool ut fast jag fortfarande var lite medtagen och dessutom hade mensvärken of doom. Härligt. (Den här kjolen köpte jag för övrigt i Paris och den är helt perfekt. Ullblandning, exakt rätt längd, exakt rätt på alla sätt.) Men, oh lord var det var vackert där uppe.Så promenerade vi omkring en lång stund, försökte gosa med en katt med trasiga öron, köpte crema catalanachoklad som var alldeles för söt, provsmakade mer ost och gick sedan ner till tåget. Jag satte på Bon Iver på högsta volym, blundade, andades djupt och öppnade inte ögonen förrän vi var framme. Så tog vi tåget tillbaka till Barcelona (som kände som jordens tryggaste plats efter denna lätt fobiska upplevelse) och fortsatte en fin dag.