VAD HON BEHÖVER NU

De säger att man ska veta men det enda jag vet är att jag inte är att jag inte vet. Något skaver. Platsen jag går på är fel. Mina väggar är fyllda med tavlor från en annan tid, som jag då köpte för att pynta i mitt framtida hem. Nu är jag i det framtida hemmet men tavlorna står fortfarande mot väggen och alla de planer vi hade om att byta plats på hyllan och alla drömmar om frukostar på balkongen har aldrig blivit av. Jag är trött ändå sover jag hela tiden, jag säger att jag måste bort och väljer att vara ute till sent, snubblar och möter någons blick ute i mörkret. Jag söker mig bort och skammen och skulden äter upp mig. Tavlorna får stå kvar på golvet för annars exploderar jag. En spik i väggen är en spik för mycket. Det är en spik jag sätter upp i något jag inte ens vet är mitt.  Jag ser på mig själv, en tår längst med min kind och undrar vem jag nu är. Jag är inte längre glad, inte längre trygg, inte längre god. Hur ska man vara god ute i världen när allt här inne är ont? Något skaver och jag längtar bort. Bort till den där personen som känner glädje, lätthet, ro. Jag vet att hon finns. Hon har en accent från ett annat land, hon dricker öl och te om vartannat, hon går längst med Themsen och hon lever. Hon finns inom mig men jag vet inte hur jag når henne. Skriker, sparkar, frustar och ut kommer mörka tankar.  Alla våra tavlor ska delas upp, alla mina saker ska läggas i en flyttlåda och våra ting ska inte längre vara våra. Min och din. Allt ska bli till historia, kan jag välja det? Eller ska jag välja ett liv som jag föreställt mig det, med de tavlor vi köpt och hänga på våra väggar. Bara ta tag i våra gamla drömmar? Då var det självklart, nu är det inte längre det. Nu vet jag inte vad våra gemensamma drömmar är, knappt mina egna. Jag vet inte om jag kan leva med valet, valet som kommer såra en människa och förgöra han. Om en människa kan gå sönder så är det han. Och jag vet inte om jag kan leva med det. Men jag vet heller inte om jag kan leva med mig själv om jag inte går. * Ett kompass - i vilken riktning vill hon? Vad ser hon framför sig när hon tänker på fram-tiden. Det är något fram och det har med tiden att göra. Vad tror hon innerst inne på -  vilket manta kan hon säga till sig själv när det är mörkt och tomt. En spegel - att spegla sig själv i människor och känna att man är tillräcklig. Känna att man kan vara den man är med goda onda frågvisa och självklara tankar. Hur man ser på sig själv har så mycket med människor att göra, de visar genom sin reaktion och ömhet. Hon behöver spegla sig i människor som får henne att må bra, känna sig trygg och fri. Tid och rum - Att landa, att låta tankarna flyta, att bara vara utan påfrestningar omkring. Se havets böljande vågor, ta sig tid att andas, känna kroppen ta i. Känna att något känns, att kroppen inte går under, att hjärtat fortsätter att slå.