VÅR DÅ OCH NU

Jag har varit besviken, ledsen. Jag tror att jag blev det långt innan det skedde. När saker kommer att bli jobbiga tar jag ut sorgen och ilskan nu. Ett personlighetsdrag på gott och ont. Jag försökte att njuta, jag försökte att leva, men inser att jag återigen slöt mig. Någon sårad försvinner. Är du det? Jag raderar dig ur mitt liv för jag orkar inte möta sorgen, ilskan, skammen. Dagarna innan kämpade jag med att hålla skenet uppe. Gick och köpte kaffe och förberedde mig för en storm. Både inne och utanpå. Alla dessa dagar som varit skulle nu komma ännu längre bort än vad de redan va. Så kändes det. Och nu, ja nu är allt borta för jag orkar inte ens gå dit. Kanske om några år, om ett liv, veckor eller dagar, kommer jag gå dit. Inte för att minnas vem jag var utan vilka vi var, vad vi hade. Det som var så bra kom till ett slut. Nu blommar vitsipporna och lökarna, snart är våren här och veckor har gått. Det finns något vackert i att liv fortsätter trots allt som händer på insidan. Det finns så mycket, både ute och där i. X