Livet

Jag vill aldrig bli en kattkvinna. Eller en som samlar på foton men aldrig gör något med dem. Eller en sådan kvinna som sitter och beklagar sig på ålderdomshemmet. Det är mycket jag inte vill bli, och så slår det mig, att jag inte vill bli något alls. Jag säger till min vän att man ska var försiktig med att säga vad man "är". Vi pratar om sex. Hn har fått ett brev från sin granne som säger att hn måste ha tystar sex för grannen kan höra Allt. Jag stannar mitt i gatan när hn berättar detta. Det är sjukt skriker jag och gapskrattar. Brevet var inte så bra skrivit och eftersom hn bor utomlands bli översättningen tveksam, men budskapet går igenom. Vad man "är". Tydligen har hn högt sex som stör grannen, men är det att alltid ha högt sex. Vi är tveksamma och samtalet fortlöper i att konstatera att man inte "är" något, att det är farligt att bestämma en definition av vad man är (eller har) och sedan nöja sig. Nej, min vän måste variera sig lite så kanske fler lappar uteblir (det var nämligen hotet), Jag vet inte om det beror på att det snart är sommar och skolan slutar, eller om det är för att jag är trött på att ha skolan på distans eller om det beror på mitt höga tempo det senaste halvåret, men jag är trött. Trött som att jag inte vill mer. Jag har en sista uppgift i skolan och jag vill bara GE UPP. Jag vill inte mer säger jag högt och går in i skolans modul och dubbelkollar för trehundraen gånger att seminariet börjar klockan 13.00. Jag har drabbats av den årliga deppen. Inget känns kul och allt jag vill är att inte bli något. Jag får ångest av framtiden. Jag får ångest av killen jag dejtar. Jag får ångest av att gå på fest. Jag får ångest av att springa. Jag får ångest av planer. Allt som finns i min hjärna just nu ger mig ångest. Igår flyttade jag hem till mamma, nu ska jag inte se den lägenheten i 3 månader, och det knyter sig i magen. Jag har inte stora problem att vara hemma, men jag har stora problem att jag inte kommer leva min vardag som jag byggt upp. Gå till tempo, gå genom kyrkogården, gå till Mariaplan, springa längst havet och ta spårvagnen in. Närheten till Slottskogen och bussen till jobbet. Jag saknar allt, i förebyggande syfte. * Han jag var kär i hör av sig. Jag svarar inte på flera dagar. Det känns meningslöst och onödigt. Jag svarar tillslut och får inget svar vilket jag förstår. Jag hade heller inte svarat någon som inte svarar direkt. Grannen hör av sig och frågar om jag vill ta över något av hns bestick och glas. Hn ska flytta och sist vi hördes frågade han om jag ville komma över och sova hos hn. Wtf. Jag tror att hns korta tid kvar gör att hn vågar. Idiot tänker jag och svarar att jag önskar mig kaffekokaren och tesilen. Resten få va. Sist vi sågs söp snubben  mig under bordet, jag minns hn knappt. Det kändes också som att hn var intresserad av min vän som var på besök. Hennes ögon är skarpa och jag förstår att man dras till dem. Hon bjuder, är ärlig och skrattar. När hon säger att hon har kille är det som att hn blir 5 cm längre. Och hn är inte så lång. Kanske just därför, eller för att hn söp mig under bordet, tänkte jag inte på hn. Vi ut och jag skrev till A att komma. Vi möttes på dansgolvet, dansade tätt och luktade svett. Den kvällen snöade det och backen upp till hnm kändes som Mounteverest. Jag gick några steg och gled ner, så höll det på. Nästa gång jag träffade den ointressanta snubben lös hns ögon. De var något med dem, de såg så snälla och inbjudande ut. Det kändes som att hn närmade sig och att jag stod kvar. Väntade på olyckan utan att härva mig för den. Alla finns kvar i mitt inre. Och nu tvekar jag. Jag och A sågs för att jag tog kontakt med han. Jag behövde en kram, någon att luta mig mot. Någon att ta hand om. Det var för ett halvår sedan och vi står typ kvar där vi började. Vi har kommit närmre varandra och sist vi sågs pratade jag om våra olika världar, om att vi inte är ihop och gläntade lite av min historia. Först sa han att han inte förstod, sen att han gjorde det.  Att det är förjävligt och sen fick jag en kram. Dagen efter kom ett sms, och sedan dagen efter ett till. Jag blev glad för det känns som att hn förstod och tar det till sig. Samtidigt utan stress, Men jag har insett att jag behöver lite action. Lite klarhet, lite inte så rädd hela tiden. Jag behöver pulsen. Och den kommer ibland men försvinner fort igen för att vi inte ses. X