KÄRLEK INNAN 21

Farsdag och det är en vanlig dag, denna dag precis som alla andra dagar. Den passerar förbi och så är det en ny dag. Dagen efter skriver jag, om saknad, om sorg och om glädje. Farsdag kommer med många insikter. Jag har ingen men jag fick många fler. Dagen efter bjuder jag AF på öl, och Buster på bus. Vi sitter på Scotts och dricker billig öl, pratar om skola, jobb och så och sen beställer vi in var sin hamburgare. Vi sitter där länge och sedan kramar vi hej då och jag går mot något gammalt och nytt. Jag vinkar när spårvagnen kommer, drar kappan  om mig och riktar blicken upp, höger och stannar till. Han jag inte träffat på två år sitter bakom fönstret på cafet bredvid, han ser inte mig för han sitter och skriver på datorn. Jag hinner knappt stanna till innan jag snabbt passerar. Senast vi sågs skulle han flytta till Portugal, han skulle återigen lämna staden och jag skulle stanna. Vi möts inne på dansgolvet. Helt plötsligt möts våra blickar i det trånga folkhavet som pulserar av musik. Sminket skimmrar och han är suddig. Vi kramas om när vi ses, skriker till varandra vilket sammanträffande det är. Vi dansar i några timmar och sedan går jag med han och hans kompis till McDon. De beställer någon hamburgare och jag vatten. Jag snor pommes och doppar i någon oklar smaksörja. Jag hör det redan när jag kommer in i källaren, musiken som är satt på högst volym och pumpar ur hörgtalarna. Det är jul och jag jobbar på Liserberg och i år ska jag konstruera ihop kebab och tacorullar. Gänget som jobbar där är äldre, de känner varandra eftersom de har jobbat en hel sommarsäsong ihop, och jag är nykomlingen. Varje dag är lik. Jag stämplar in och går in genom källardörren, hänger av jackan och sätter på en röd hatt och sedan står bakom disken och hälsar alla välkomna och frågar om de vill ha meny, stark sås och pommestallrik till. En timma hamnar jag på upplärning av bordet, då ska han och en till lära mig. De skrattar, skämtar och driver med varann. Jag skrattar så att det gör ont i magen. De är knäppa, det är alla på det här dårhuset. På Tinder finns en värld för sig. Den är påhittad och underbar. Där finns bara bekräftelse och kännedom. Alla letar efter samma sak men ingen lyckas, inte jag iallafall. Det kommer med för mycket krav och förväntan och det ger mig stress men jag har blivit en jävel på att fångas in snabbt, för att sedan lessna eller dumpas. När jag känner igen en person brukar jag swipa höger för att det är kul. Han dyker upp och några dagar senare ses vi på Ahlström. Där sitter tanter med sina gubbar och äter marsipan och dricker kaffe ur porslin. Han bjuder och när vi ska säga hej då går han in för kyssen. Jag fintar bort den. Förvisso att vi festat, hånglat och legat men vi har inte setts på något år och jag bor här nu och han ska flytta till Brasilien. En dejt och kyss på det är för extremt tänker jag och så vänder jag mig om och lämnar med lätt steg. När jag passerar han på kafét kommer alla stunder tillbaka. Hur vi har setts, skrattat och lämnat i omgångar. Staden, människorna, livet. Alltid har någon av oss varit på väg. Antingen har jag bott utomlands eller så har han varit på väg att flytta. Vi har setts i stunden för att det varit kul och sedan har vi inte haft tanken på varann, inte jag iallafall. Jag har levt på likaså har han. Och när jag passerar han där känns det som att det är meningen att jag borde skriva. Jag borde ha sagt hej där och då men jag hade inte tid. Jag rusade iväg och skriver veckan därefter. Att jag sett han, att jag inte visste att han bodde här mer, att jag mellan raderna skriver att jag vill ses. Jag går runt i en timma, går till det kafet jag såg han men vända i dörren. Det är människor överallt och jag kan inte sitta och prata om livet när någon främling sitter bredvid. Jag går till en butik och hittar en ljusstake jag vill köpa, ringer mamma, går till bokaffären. Okänt nummer ringer och han frågar vart jag är, jag går mot hans hållplats. Vi bestämmer att vi tar ett café i Haga. Det är inte tomt men färre människor och vi köper kaffe och jag en lussebulle. Vi sitter där tills samtalat ebbar ut, går mot Järntorget. Under en ljuskrona stannat han, drar mig intill sig och kysser mig. Jag fnissar till. Vad är det med människan och kyssar och första gången? Han är så annorlunda där, jag svarar och fintar inte bort, sen vänder jag mig om och går. Klockan är fortfarande inte sen och människor är påväg hem från sina jobb, spårvagnen är full. Vi säger att vi ses och hej då, jag sätter mig på spårvagnen hem, förundrad och charmad över vad precis som hände. X