Kullerstenen är hal när jag småspringer fram till porten, dubbelkollar så att sifferkombinationen är så som jag minns och tänder upp lokalen. Klockan är inte mycket men tillräckligt för att vissa butiker redan är uppackade och redo för sina första kunder. Jag tar det mero, vet att stress inte hjälper en gammal krymling som mig. Jag bär ut trälådorna, ställer upp bordet och dekorerar det. Det blir fint, jag snurrar runt julträdet så att det ser extra fint ut och tänder spindelvävs ljuset. Det blir så vacker, nästan som i en dröm. I början på hösten valde jag att inte arbeta på W. Jag ville lära mig något nytt och framförallt inte ha över en timma till jobbet.  Trots att jag trivdes så ville jag något nytt. Jag tackade nej och höll mitt mod uppe att lita på att snart, snart kommer det. Något nytt, något som känns. Jag är inte förespråkare av att "inte göra något" av situationen, av att vänta, men ibland måste man sakta in för att känna in. Jag gjorde så, jag väntade och landade i dåvarande situation. Jag njöt av hur det var och parallellt av det började det pira i kroppen allt mer. Jag mår bra av att jobba och vid sidan av skolan är det ett andrum och något gott för plånboken. Så, en dag mitt i hösten letade jag efter en present. Jag övervägde några alternativ och på väg till föreläsningen gick jag in via en butik, en mysig butik med diverse doftljus, ljuslyktor och pryttlar. Jag började prata med en expedit och medans hon springer och letar efter ett ljus för mig rättar ju på högen av kartonger. När hon kommer ut säger hon, "jasså har du börjat jobba här" och skrattar. Det skämtet gick vidare och några veckor senare gjorde jag mina första timmar. Nu mera jobbar jag där och stortrivs. Hösten gick och jag fann tillslut mitt rätta. Julen är kommen och små tomtar och möss springer runt och vakar i butikens hörn. Jag tänder ett ljus som hinner slockna innan  jag går hem. Det är mysigt och jag arbetar med ett otroligt bra gäng som hejar och peppar. När kvällen är kommer slocknar jag, nöjd med dagen. x