HJÄRTESORG

Vad är det jag saknar?Jag saknar hans hand under mitt huvud. Jag saknar att jag alltid var så glad när jag var på väg till han. Jag saknar att känna mig lugn och trygg i mig själv med han. Jag saknar att testa på nya sporter och nya smaker i köket. Saknar vardagen och rutinen, saknar soffan och att ligga tätt tätt intill varann. Det gör ont. Så jävla ont men jag vet att det också är rätt. Men det kan inte hjälpas. Jag saknar han ändå, i mitt liv. Nu och i framtiden. Även fast att det bara var en dröm och det inte var så bra som jag trodde och ville, saknar jag det. Jag saknar det så att magen vänder sig ut och in. Allt vanligt kan jag inte göra. Allt som är tyst står jag inte ut med. Det känns så jävla tomt att veta att jag inte kan ringa han, inte åka hem till han, inte laga mat och äta med han. Inte ligga med han. Inte sova med han. Inte kyssa han. Jag saknar han. Och även fast det var mycket jag inte sa, sa jag det med hjärtat. Han sa att han såg det men jag vet att han inte såg allt. Då hade han aldrig inte försökt. Nu ger han upp, och jag ger upp drömmen om han. För ja. Det var bara en dröm. Det var jag som skapade kärleken, jag som så oftast gjorde han glad, jag som frågade vad han gjorde på jobbet. När jag tänker tillbaka vågade jag aldrig dela min dröm med han och bara det säger att det är fel. Jag vågade aldrig säga hur jag mådde fullt ut, aldrig berätta om mitt mörkaste djup, aldrig vågade jag gå på toa ordentligt. Det är sjukt att jag trots det trodde på drömmen. Trodde på oss. -Han visste inte vad jag arbetade med på skolan, jag lät han inte veta för han var inte intresserad. Det vet jag. Jag svarade snabbt och han nöjde sig. Han nöjde sig med det där ytliga, ville aldrig veta något djup. Bara i särskilda undantag. Jag tänkte att han "förstod" mig ändå men inser nu att han inte alls gjorde det. Han var för upptagen med sitt egna jobb, sin egen status och karriär. Sitt egna mående och person. Han frågade inte vad jag tränade, hur det kändes när jag sprang eller ville vara med på min träning. Han grävde inte i mig, i mina tankar och person. Han nöjde sig med det ytliga, det som inte rikligt kändes. Han bjöd in mig till sin värld. Jönköping, klättring, liv. Men jag vågade aldrig bjuda in han, för jag kände, att han inte brydde sig. Att han inte riktigt var redo. Så jag väntade. I tron att han en dag skulle vilja gå in i min värld. Höra den, se den, känna den.-Jag grubblade och var ledsen över att vi sågs så sällan men accepterade att det var så vi byggde vår relation. Jag tänkta att vi skulle mer, att vi hade all tid i världen att bygga våra liv, att jag inte sa något. Jag vågade inte säga något av rädslan för att stressa honom. Jag vågade inte ta plats i hans liv. Så som han tog plats i mitt. Jag vågade aldrig och undrar om det är det som gör att han inte saknar mig. Jag finns inte i hans väggar, i hans liv, i smaker, dofter eller ljud han möter dagligen. Han kan radera mig och gå vidare, enkelt, låta bli att förstå varför han inte saknade mig när jag var borta. Det gör ont. Att jag var så meningslös, betydelselös, för honom. Jag ska säga det till han. Det är bådas fel. Fel att vi ens fortsatte. Vill du höra mer? -Trots allt vet jag att tar mig vidare. Vet att saknaden går över. Vet att drömmen ersätts med någon annan. Det gör bara så ont att nu vara ensam om att kolla lägenhet, ensam om att köpa bestick, ensam om att dricka kaffe, ensam om att sova. Allt känns så ensamt när jag är själv. Och jag försöker verkligen. Försöker att vara resonlig och lyssna till både hjärna, kropp och hjärta. Och det går. Det går när det är dag och solen lyser. När kompisar frågar hur jag mår. När jag rör på mig. Det är när det blir tyst, tomt, mat, det gör ont. Då känner jag mig så misslyckad. Han blev aldrig kär i mig. Inte den där djupa, vackra kärleken.  Han saknade aldrig mig. Det gör mig förbannad. Förbannad att jag gått runt och trott att vi varit ett. Att vi varit en plan. En dröm. Att vi var ett team.  Att han älskade mig. Han sa det ju aldrig ens. Men efter ett tag började jag tro att resor, mötet med vänner och familj, var så han sa det. Att han inte vågade säga det med ord men visa det med sina händer och görande. Så jag gick runt och nöjde mig och trodde att vi var något. Ett team, nu och framåt. Vi var aldrig det. Det fanns bara ett nu och det nuet kommer aldrig igen. Det jag kan göra är att inte skuldbelägga mig, inte övertänka och analysera alla steg, ord och blickar jag gav. Jag orkar inte tänka på att jag var fel, inte orka tänka alls.Han går vidare med sitt liv och jag med mitt. Jag försöker att inte tänka på vad han gör, vad han tänker på, äter eller pratar med. Jag vill så jävla gärna ha han tillbaka men jag vet att det inte är att vilja mig själv väl. Det är att dra ut på tortyren. Tortyren att ta isär en dröm för att skapa en ny, bättre verklighet. Han kommer aldrig älska mig på det sättet jag vill, behöver och ska bli älskad. Han är för liten för det. För oerfaren, ensam, kantig och hård. Jag är större än så. Bättre. Vackrare. Mjukare. Kärleksfullare. Det jag kan ge mig själv är tid. Och kredd att jag kämpade. Jag ville verkligen att han skulle se, känna, röra. Livet. Kärleken. Glädjen. Men också det som känns, det som gör att livet blir vackert. Han vågade inte. Och det lägger jag på han. Inte för den han är, men för det han har levt och upplevt. Höga, färglösa väggar som förblir kala och tomma, prydda med allt annat än glädje och minnen. -Ett nytt kapitel. Det är mitt hjärta som talar nu. Jag ska se, känna, höra, smaka och dofta allt. Kärlek finns det gott om. Jag ser det i vänner, i träden, i ögon, i familjen, i himlen och i havet. Jag vet att känna är det jag är bra på. Leva och älska ännu mer. Jag vet att det som kommer framför mig är det jag både är värd och det som är bra för mig. Ett steg i taget.Ett andetag i taget.-Nu kommer det vara rörigt. Det är rörigt. Jag ska byta riktning i livet för ett mer ärligt och finare liv. Jag ska följa det där hjärtat, följa min känsla. Jag vill bo nära havet. Jag vill dricka kaffe med utsikt över det vackra. Jag vill sova i en mjuk säng som luktar gott. Jag vill ta cykeln till platser. Jag vill höra skratten och känna smaken av sött och salt. Jag vill, och jag ska och jag vågar. Jag är jag och jag är bra. Le med det. X