GEIRANGER

Tempot är så högt i en dal som denna. Geiranger. En plats som varje sommar fylls på flera hundratals sässongare som ska driva resturanger, butiker och båtar frammåt så att turisterna blir tillfredsställda. Vi, säsongarna, är dem som skapar platsen. Människorna, bakom varje unifrom, som ska bära, förklara och hälsa dem välkomna. Det är slitigt, men också värt det. För i gengäld får vi ett minne för livet. Här, på denna platsen har jag inte bara mött fantastiska människor utan också fått möta naturen. Naturen har ingen nåd, den slår en hårt i ansiktet, kör över en och är man inte uppmärksam går man glip av det magiska, kraftfulla och förgörande. Här har jag insett värdet av rörelse, frihet och givmildhet. Att få röra sig fritt och kunna bestiga toppar och vattendrag är att vara i rörelse, att vara stark och driven. Att känna att sin kropp och psyke klarar av envisa turister, tunga öl-lock och höga höjder är att få vara fri. Att under en tur gemensamt dela ansvar och lyfta varandra istället för själv klara allt, är att öva sin empatiska förmåga och givmilt och ödmjukt samarbeta. Jag har inset värdet av mitt liv, att min energi kan skapa och driva på diverse ting. Att varje dag är ett val, och att du är din egen lyckas smed. Om man vet varför man gör det valet man väl gör, då hoppas och tror jag man blir lyckligare. x Jag har varit här i 5 veckor och 5 dagar. Tiden har gått fort fast att det känns som att jag har varit här i evigheter. Jag bor med L, vi ses numera som en enhet här. Om inte jag är med, frågar folk henne vart jag är. Och omvänt. Det känns betryggande, fint på något sätt att få vara en enhet med en mycket fin person. Jag jobbar mycket, 40 timmar i veckan av konstant springande och lyftande av tunga öl-lock, brödkartonger och kex. Innan eller efter jobb gör jag (vi) som oftast alltid något. Idag gick vi Lösta, en turled kantad av lamor och getter där vändnings platsen är vid ett stup. Vi satt där, åt gårdagens macka och drack starkt te. Pratade, satt tysta och sedan gick vi hem. Stormen Hans har vandrat genom norden men det blev aldrig så illa här. Regndropparna bara rinner av bergen och gör vattnet kristallklart. Det har varit värre innåt landet, så illa att E6 har spärrats av. Det kan bli ett problem när vi ska hem men det är fem dagar tills dess så än så länge är det inget problem. Jag har haft vänner på besök. Fantastik människor som har velat åka långa vägar för att möta mig, se min värld som jag älskar och återvänder till just av den anledningen. En vän sa "jag är så glad att se dig här för det känns som att människor förstår dig och ser vilken fantastisk människa du faktiskt är". Det gjorde mig glad, för det stämmer. Här får jag vara mitt högljudda, glada och energiska jag utan att trycka ner det eller se snett på det. Nog har jag fått kommentarer här med att jag pratar högt och hörs, men jag väljer att se det som något positivt. Jag vågar vara mig själv, lite för högljudd, lite för självklar. Och så kom han som jag för första gången i mitt liv känner självklarhet till. Som vill förstå varför jag är som jag är, som vill se känna och röra vid det. Som tackar mig för att jag är jag. Han får mig att känna att det liv jag har framför mig kommer bli varmt, äventyrligt och fyllt med kärlek. x En plats där hjärtat är, en plats dit människor kommer och går men bergen består.