FÖRNUFTET

Jag går ett varv, ser människor hålla handen med någon de håller kärt. Jag ser naturen växa ihop, skapa vackra färger och former ta form. Det sker så naturligt. Det där att vara tillsammans. Jag är inte längre tillsammans med människan jag håller kär. Det gör ont. Jag såg oss tillsammans trots att vi inte alltid var tillsammans. Vi levde isär men i hjärtat var vi förenade. Vi växte på jorden, stod stadigt och var påväg in i en framtid som skulle bli till något mer. En framtid fylld på färger. Nu känns allt tomt och det är jobbigt, läskigt vart framtiden bär. Ensam.Det blir aldrig som man tänker sig. Jag tror att det var meningen, jag tror att han kom in i mitt liv när jag behövde det, han försvann när det var dags. Han var mannen jag behövde, då. Han var den som visade hur trygghet ska vara. Men trygghet känns. Han var den som visade mig hur det är att nöja sig. Att nöja sig har aldrig varit min melodi. Trygghet visar man inte, det bara händer, det känns. När kärlek finns kommer trygghet, ärlighet och nuet utan att man behöver tänka. -Jag följer havet med jämna steg. Jag andas in luften och påminns över allt jag gjort. Allt jag är. Jag går och köper färskt nybakat bröd, mango och öl. Jag vet vart jag ska, vet vad jag ska göra med ingredienserna. Behöver inte tänka utan jag bara gör och det känns. Det känns rätt. När jag går jämte havet är jag ett med det. Jag är inte lika vilsen för havet visar mig. Jag har känt, jag har gått vidare och jag ska ha mer. Mer av livet, omslutas av havet. Jag har suktat och längtat, föreställt att en man ska komma och vagga mig till sömns. Det funkar inte så. Sova ska man göra själva, äta ska man göra själv. Man ska prioritera sig själv först, följa hjärtat och känslan. Magen vet före hjärtat, följa det ska jag. Följa, lära och leva.