Ett hungrigt hjärta

Ett hungrigt hjärta som har mött varenda känsla, vartenda hej. Jag minns känslan, spänningen över att möta denna någon för första gången. Minns hur jag planerade för att inte komma för tidigt, men ändå i tillräckligt god tid för att inte bli sen. Sminket som la sig som en slöja och hår med böljande vågor och kläder som satt åt. Man ville va för mycket, sticka ut, men inte för lite för att inte bli någon. Jag minns samtalet som flöt på, inte tack vara hn utan mig. Hur jag vissa gånger kunde gå därifrån och tänka att det varit en bra dejt, när det själva verket var jag som var bra. Jag gick på allt som kändes och väntade på att någon skulle ta min hand och leda mig. Ibland slutade det med en kyss men som oftast vände jag på klacken och gick.  Att dejta, detta underligga fenomen. Jag tror att det skiljer sig från land till land. Jag minns när jag bodde utomlands, hur en dejt betraktades som ett möte, en bekantskap som kunde bli något långrandigt men som oftast slutade i tystnad. Det var ofta jag som försvann, men vissa försvann från mig med. En främling som gick bredvid mig på gatan, hur de pekade på sina välkända husfasader och dörrar de gått igenom som små. För mig var det en värld, en stad, som var min men utan historia och minnen knutna till mig. Minnen skapades då, mitt i stunden och var inte tillgängliga förens långt senare. Att dejta var just det, ett minne längre fram. Ju galnare desto bättre. Hur vi vänner satt och hejade på innan någon gav sig av, alla kände det. Det gick att lukta sig till dejten.  Jag gjorde mig iordning och sen begav jag mig ut. Pulsen i hjärtat dånade medans jag gick i takt till musiken. När jag bodde utomlands öppnade staden upp för nya barer och gator som skulle beträdas, men här kunde jag varje gata, varje vrå. Trots det blev det några dejter på okända platser. Någon mexikansk restaurang, en i ösregn på stadens populära bio, en annan på en båt. Men som oftast var det välkända, redan nertrampade kullerstensgator.  För mig har dejtandet inneburit två olika kategorier. En som var "för kvällen", ett slags behov att distrahera mig, göra något, träffa någon, bara för känslan och för kvällen. Den andra kategorien var "för kärleken". Jag tror att varje gång jag kastat mig ut har gjort det på grund av längtan efter det stora k. Vissa gånger har det känts rätt tills det inte längre har det. Jag har velat möta han, han som är mer än bara en dejt, en stund, en minut. Det tog mig några dejter men den första dejten med han, handlande inte om att träffa en främling, en stund för att ha kul. Istället blev det ett äventyr, ett äventyr på en båt jag än idag sitter i. Han sa, kom - vi gör det, och så gjorde vi det. Och sedan den dagen har jag aldrig velat gå av. X