ENSAM, SJÄLV & TILLSAMMANS

Det var länge sedan jag skrev, skrev sådär som jag brukade. Jag har känt mig begränsad, som att tiden försvinner och inte har tid att sätta mig ner. Det närmsta jag kommer i skrivandet är korta inlägg. Tankar från vardagen tillsammans med bilder men jag saknar djupet. Det där då jag får flumma iväg. Jag kom hem idag på eftermiddagen efter en helt magisk dag och var mörbultad av känslor. Jag vaknade upp efter en sen sen sen kväll och det bara gjorde ont. Inatt satt jag på spårvagnen mitt i natten, speglade mig i mörkret utanför. Min likbleka hud sken i mörkret, mitt mörka hår flöt in i mörkret. Jag såg halv ut, som att någon delat mitt rakt i tu och nu överlämnat mig åt ödet. Sista biten fick jag gå, den viker av på torget och jag får gå backen upp hem. Den biten känns extra lång i klackar och iskall kyla. När jag öppnar dörren luktar det hemma, det är tyst och kolsvart, jag går rakt in i det. Jag drömmer om att höra någon redan susar, dra djupa andetag och som har värmt upp sängen så att det nästan gör ont att lägga sig under täcket. Nu är det kallt och jag lindar in mig i ullfilten och somnar djupt. Kvällen hinner jag knappt tänka på förens väckarklockan ringer och jag drar mig upp. Sätter på kaffe, äter yoghurt och steker en saffransbulle medans 4 december ljuset brinner. Jag konsumerar sjukligt mängd ljus just nu. Det är så kallt i lägenheten och det gör mig lycklig av att se att det brinner och stearinet försvinner, mitt upp i inget. Jag går på automatik för jag är bakis och jag orkar inte känna även fast att jag vet att det inte är med lätta steg jag går ut.Det skaver, mest kanske för att jag inte hunnit reflektera över gårdagen. Jag är brunnet idag, jag är bakfull och jag är nervös inför dagen. Jag köpte för några månader sedan en biljett för yoga och konsert, sa till mig själv att detta ska jag göra själv. Utan någon annan. Det är så lätt att jag alltid bjuder med människor, och jag har märkt att det tar min energi. Jag missar saker runt om mig för att jag är upptagen med gemenskapen. Jag älskar den men vill utmana mig i det att vara själv och finna ro. En anna dag förra veckan försökte jag att lyssna, ta in och be om ursäkt över mitt lösningsorienterade sätt. Jag övar mig på att se detaljer, få andra att finna sin egen lösning utan att jag själv lägger in åsikter och antaganden. Det är svårt men en rolig utmaning.Ensam. Själv. Jag har varit det på senaste tiden. Jag har valt det och prövar hur det känns. Jag har jagat att alltid ha roligt att jag glömt hur det känns när livet saktar ner. Jag har varit ensam förr vet jag men platsen var annorlunda då, jag var annorlunda och jag mådde piss då. Nu är en ny tid, jag är äldre och har mer i mitt bagage, och framförallt mår bra i grunden. Jag ser ljuset och mörkret och omfamnar den. Jag utmanar, ser vad jag lärt mig och prövar mig fram för att finna min ro. Ibland ser jag bara glädjen med att vara ensam, ibland ser jag bara sorgen över att vara själv. När man är ensam är man skör. Man är sårbar på ett nytt sätt och det gör ont när den insikten faller. Jag vill inte vara sårbar och alltså inte ensam. Jag trivs i sällskap med andra, trivs i spontanitet, delad glädje och styrkan i den. Så varför väljer jag att vara ensam? Jo, för att jag ofta har gjort det som förväntas av mig. Jag har stöttat och anpassat mig för att andra ska tycka om mig, inte för att jag tycker om dem. Jag har skiljt tydlig mellan mitt privata jag och offentliga att de blivit som olika och främmande världar - och jag vill inte ha det så. Jag vill leva i symbios, leva öppet, ärligt och härligt oavsett vart jag är. Jag vill leva efter min energi.  Och för att göra det måste jag rannsaka mig själv, se vad jag tycker om utan någons påverkan, ta in det jag vill ha i mitt liv, så att allt blir fullt och i balans. Så målet var att gå på denna yogakonsert och bara vara själv. Observera och se, känna, höra, vad som är rätt för mig. Utan någon annans åsikt. Ge mig själv något som bara är för mig. Som ingen vet om men kanske identifierar mig. Jag behöver inte visa någon annan vad jag gör, behöver inte hävda mig eller sitta där och passa in. Jag är jag, jag gör för min skull. Och det uppstod en stor tacksamhet gentemot mig själv. Att jag ger mig själv det här, att livet är upp och ner men jag har mig själv att lita på. Att jag kan känna någon röra mig och inte behöva reagera. Jag hör musiken med all sin kraft beröra mig och det faller en tacksamhetstår just för att jag tagit mig hit. Att gå till främande platser med antaganden om hur man ska vara är jobbigt, ångstfyllt och läskigt, sällan man vill göra det faktiskt. Vi är ju trygga, och när vi går med andra starka. Men jag vill verkligen se mig själv som stark, orädd och egen - då måste jag våga göra saker själv.Så nu strävar jag efter en balans, att ta in mig i båda av mina världar. Ta in gemensakpen och ensamheten. Man är ensam med allt man älskar, och så är det. Men jag delar det gärna med fler. Jag delar gärna allt jag älskar med alla men för att kunna göra det måst jag veta vad jag älskar själv först. Så jag prövar mig fram. Testar själv, känner in och delar med andra. Jag tar me det och dricker en varm choklad med vispad grädde på till kvällsmål. Jag är ensam, i mitt alldeles egna näste och jag älskar det och ser fram emot tills jag kan dela det med någon. Men fram tills dess ska jag leva fullt ut, ensam, själv och tillsammans. X