DET VACKRA

Jag nyper mig i armen. Jag är på en ny plats på andra sidan jorden. Jag har sett hört och smakat något nytt, placeras i en ny kontext och omgivning. Sett mig själv frustra av ren irritation, fällt en tår för allt som gått förlorat och hört mig själv skrattat åt allt som är. Jag har plockat blommor och vandrat runt idag, planlöst fast med blicken klar och styrd. Jag andas in, tar en sipp av det varma kaffet och andas ut. Livet bredvid en pool, livet i ett hus, livet som i mitt. Det är här och just nu vill jag vara lycklig i det. Alla sorger suddas ut i denna stund. Jag älskar allt, för det finns ingen morgondag. Jag letar inte efter ånger, jag har allt det vackra framför mig. Så jag landade i fredags på eftermiddagen. Jag genom tullen väntandes på väskan äter jag äpplet. Mitt namn ropas upp i högtalarna. Det visar sig att den incheckad väskan var borta. Jag får gå tomhänt därifrån. På metron googlar jag välkända butiker, styr mina steg dit. Allt som kan tänkas vara behövligt köper jag: tandkräm, lotion, solkräm. Och så lite kläder. Ett par mjukisshorts, en tröja och klänning. Åker hem med en nyköpt väska fylld med behövligheter, väl i sängen slumrar jag till och sover tills morgonen gryr. Lördagen vaknar jag och går upp och ut vid 11. Jag har googlat runt på platser att gå till, vandrar genom en nerstängd stad och hittar ett café. Där sitter jag längst med vägen, själv medans människor passerar mig. Många har hundar, stora och små, färgad svans i rosa och bar överkropp. Jag äter en Club Sandwich och pommes, det smakar knappt och är torrt men trots det är det gott med något i magen. Det var mängder med mat på flyget med det är som att magen inte har mättats på flera dygn. Jag sitter där i min ensamhet och insuper staden, känner värmen omsluta mig och hör bilarna susa förbi. Det känns så självklart att sitta där själv, utan någon som rör eller stör. Ändå slås jag över ensamheten. Den senaste tiden har jag saknat Barcelona så mycket. Människorna och maten, staden och havet. Det var så enkelt där. Denna stund, stad och tid kanske påminner mig så mycket om tiden förr. Jag har saknat något att dela något med, tappat bort mitt syfte. Jag är ensam och vandrar runt genom staden och jag saknar någon vid min sida. En reskamrat att dela detta med. Tiden är sedan länge glömt, både kroppen och huvudet har stängt av utan nu följer jag stegen, solens strålar och strömmen. Tiden går fort, regnmoln hinner passera och inom sinom tid kommer mörkret och natten. Jag gör sista plugget innan datorn dör och sen sover jag. Vaknar av att Tilda ringer, hon är utanför. Det tar mig 10 min att plocka ihop allt, kasta på mig kläderna och springa ner för de 5 våningar. Vi ses och tiden tillsammans känns allt som förr. Vi tar den gedigna bilen till Gold Cost, vandrar runt vid stranden, dricker kaffe äter acai, åker till ett shopping center och sedan till hotellet. På kvällen skålar vi i champagne, äter pizza med tjocka goda kanter och sedan susar vi sött i den gedigna sängen. Dagen efter åker vi hem till henne. Hon bor i ett vitt hus brevid motorvägen. Det är grönt och frodigt och man ser de gröna kullarna från vägen där hon bor. Grannarna vinkar hej och hunden vevar med svansen. På kvällen äter vi middag och tar oss en tur med bilen i området. Bilarna har radio i sig, stora hjul och upphöjd bak. Vi gasar fram, ser kängrun och binchicken. På kvällen slocknar jag. Dagen efter, första dagen av "min" vardag. Jag äter gröt och dricker kaffe medans jag pluggar. När jag väl tar paus går jag ut, tar en kaffe i solen och sedan åter igen till skolbänken, dvs hennes köksbord. Jag brer ut anteckningspapper, böcker och datorn surrar med föreläsningen i bakgrunden. Jag skriver klart uppgiften och sätter på mig bikinin, packar väskan och drar till stranden. Där sitter jag med en bok medans människor vandrar förbi. Jag känner mig utanför, som en utböling. Ingen som förstår men jag hade kunnat vara dem. Blond med blå ögon, precis som så många andra här. Dagen går och så är det kväll. Vi åker ut på en tur med bilen, kör rakt upp för ett stup och sedan ner. Lek för vuxna med stora gedigna motorer. Adrenalin. Vi går med hunden och jag är helt plötsligt en del av deras vardag. Så främmande ändå sig lik. Dagen efter gör jag samma, men jag går inte till havet för det spöregnar. Istället sover jag. Kroppen, huvudet, har kommit ikapp. Jag är trött och sliten och känner inte för mycket. Det är olikt mig. Jag antar att det är så ibland. För trots att denna värld påminner om min så är det fortfarandra nytt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig och travar efter att hamna rätt. Huset blir min borg men jag vill samtidigt ut. Tankar om min framtid knackar på. Jag ska välja hösten kurser och utformning, ska skriva ner och sortera allt jag ska göra när jag kommer hem. Samtidigt som jag är här drömmer jag om hemma, saknar det till och med. Det är en högre puls där som jag kan så det blir en övning. En andetag, en dag, i taget. X