Det är måndag eftermiddagen och den lediga dagen försvann i ett naffs. Jag har städat, tvättat och lagar nu mat i väntan på besök med podd som bakgrund. Om någons liv. Någon annans framgång. Helgen bestod av att fira kärleken i form av bröllop för A och K. Körning fram och tillbaka tog sin lilla tid, via Växjö och Kosta, men jag sov nästan hela vägen hem med ett avbrott för lunch. Jag var lagom sliten igår när vi kom hem och det kändes skönt att vara ledig idag men när jag väl vaknade upp fann jag oförklarlig krafsande inifrån och ut. Kanske är det min fot som verkar ha fått stryk efter GBG varvet som skapar den olustiga känslan jag har, känslan av att känna sig begränsad, eller så är det något större som gör sig påmind när tiden saktar in. 

Vem är jag nu? Mitt syfte och mina mål är otydliga och det skapar ett tvivel inom mig. Ska jag stanna för att satsa, ska jag göra något nytt för att landa? Jag har alltid varit så dålig på att ta det med ro. Jag känner ingen mening med det, när tystnaden ekar och mina händer söker sig till det som ger utdelning. När resan är gjord, tvättkorgen blir tom, dammråttorna sugs upp och köksbordet blänker. Det är tillfredsställande, det går att ta på och fyller fotolbumet, men känslan går återigen till meningslöshet när tiden saktar in. 

Jag bor i en lägenhet, har råd att både resa, handla och äta god mat. Jag har vänner och familj, en hund och god hälsa för tillfället. Ändå känner jag mig tom. Hur mycket ska glaset fylla? Jag hittar ingen balans och förstår inte dem som finner den. Jag tänker att det är inställningen i livet som är grunden för känslan av att känna balans, men trots att jag intalar mig att jag har det känner jag inte det idag. Idag är glaset tomt och jag vet inte vem jag är. 

X

För snart ett år sen var jag nyexaminerad kriminolog. Efter tre och ett halv år var jag klar med studier och hade fyllt på mitt CV med en akademisk utbildning inom diverse kurser så som pedagogik, juridik och huvudämnet kriminologi, och jobb så som butiksbiträde x 2 och säsongare. Jag är glad att jag valde att studera i en stad, och då även min hemstad. Målet med att plugga var inte bara att samla utbildnings poäng utan även landa i mitt liv nära familj. Jag längtade till en vardag som var helt styrd av mig och i backspegeln är jag stolt över att jag bytte riktning, skaffade vänner, arbetslivserfarenhet och dessutom hann med några månader utomlands mitt i utbildningen. 

Eftersom jag är som jag är började jag mina universitetsstudier i en enda men slutade i en helt annan kändes sökandet efter ett jobb inte så jobbigt. Jag vet med mig att man kan ändra riktning inte bara en utan flera gånger, och med handen på hjärtat ett år senare tog jag inte sökandet efter vad första jobbet skulle vara med särskild oro. Det jag såg fram emot var en stabil lön och att växa på en arbetsplats. Det jag däremot var orolig över var om jag ens skulle få ett jobb. Men, det fick jag och nu har jag gjort en av de mest meriterande intern utbildning inom det. Ett halvår in har jag haft en dag jag inte velat gå till jobb (25 december) men annars tyckt att det varit roligt, givande och lärorikt. Jag har även insett hur mycket mer jag behöver lära mig och att det kanske är just på denna arbetsplats jag kan få chansen till det. 

Jag undrar vad jag ska bli när jag blir stor, men inser efter diskussion med mig själv att den jag är kanske bara ska få växa i den takt som behövs. Stöpas. För är det inte så, att när vi är barn vill vi bli stora och när vi är vuxna vill vi bara bli små? Jag har längtat efter att få arbeta, ha arbetstider och ansvar, ha kollegor och känna att jag lär mig något, men jag har ingen stress över att komma längre fram. För vad är det? Har jag grunden kan jag bygga vidare på det i den takt som sätts av mig.

Tro mig, studietiden var rolig men också uttröttande. Universitet innebär ansvar över sig själv och sitt egna arbete, och ganska sällan någon trygg vuxen som kan leda en rätt. I ungdomen får man göra om hur många gånger som helst. Kanske är det just därför vi inte tilldelas någon handledare som ska säga åt oss vad vi ska göra. Jag är vid närmare tanke glad att jag fick gå en lite längre väg under nästan fyra år på universitet, där jag lärde mig grunden i att söka efter ett svar, inte nöja sig och arbeta hårt. Det ger nämligen utdelning längre fram. 

x