Indomitable spirit

För två månader sedan arbetade jag en intensiv vecka på sjukhuset och tog hand om samma patienter dagligen. Ibland hade jag även dubbelpass, vilket innebar att jag arbetade från 07 till 21. Det gav mig många timmar att lära känna mina patienter. En kvinna stack ut särskilt mycket. Av någon anledning kom jag närmast henne, trots alla andra patienter, och jag tror att hon var en av de som var sjukast. Hon hade tidigare kämpat mot bröstcancer, opererat bort sina bröst och senare drabbats av tjocktarmscancer, vilket ledde till att en del av hennes tarm opererades bort och hon fick en stomi. Hon hade inte levt med denna stomi särskilt länge, kanske några månader till ett år. Tragiskt nog hade cancern nu spridit sig och hon hade många metastaser i lungorna. Trots den objektiva informationen i hennes journal, som beskrev hennes allvarliga tillstånd, såg hon mycket piggare och friskare ut än vad jag förväntade mig. Det blev en inre konflikt för mig. Man förväntar sig att de som är nära döden ska vara försvagade, både fysiskt och mentalt, men hon var annorlunda. Trots sin sjukdom var hon glad, energisk och upprätt. Hon hade en så stark livsvilja att det verkligen inspirerade mig och jag tänker fortfarande på henne än idag. Hennes perspektiv på livet var unikt, format av de enorma uppoffringar och lidanden hon gått igenom. Jag spenderade mestadels av mina timmar med henne. Något drog mig till henne, så jag tillbringade mina lediga stunder i hennes rum. Jag fick ta del av hennes livshistoria, hennes tankar, rädslor, glädjeämnen och även hennes oro för mig, någon hon knappt kände. Hon observerade mig när jag hade mycket att göra och brukade ropa på mitt namn, skratta och be mig att ta det lugnt. Hon sa senare att hon kände igen sig själv i mig och insåg att hon alltid satt andra före sig själv. En fin egenskap som många föds med, men som också kan leda till lidande. Jag kände mig ovanligt bekväm med henne. Som jag nämnt tidigare är jag försiktig med vad jag frågar och hur jag uttrycker mig, men med henne kändes det rätt att vara rak och ärlig. En dag uppstod en situation som jag ångrar att hon fick bevittna. Varje dag arbetar man med olika sjuksköterskor. Det är alltså jag och en ansvarig sjuksköterska som samarbetar för att hjälpa ett antal patienter. Den dagen hade vi cirka sex patienter. Jag hade aldrig arbetat med denna sjuksköterska tidigare, men hon verkade ha arbetat där ett tag. På min avdelning är det en regel att undersköterskor inte ska göra all omvårdnad själva utan hjälp av sin sjuksköterska. Men den kvällen fick jag göra nästan allt utan hennes hjälp. Trots att jag konstant sprang runt till den ena och den andra, kunde hon komma in till mig, helt empatilös, och be mig göra saker hon själv hade tid att göra.  Innan hon skulle gå och rapportera kom hon in igen och bad mig tömma min patients stomi för att den var full och att jag måste skynda mig. Men jag kunde inte direkt släppa allt och springa över till andra sidan, så det tog tid, vilket hon lätt kunde ha förstått. När jag väl kom in låg min patient på sängen och försökte hålla ihop hela påsen själv. Jag vill tillägga att hennes stomi svällde upp varje timme på grund av gaser och att det stod klart och tydligt att den måste tömmas regelbundet. När jag såg detta blev jag förbannad på sjuksköterskan som fått mig att springa ett maraton. Hon gick in till patienten, såg vad som hänt och kom över till mig för att hon inte ville hantera det själv, något hon enkelt kunde ha fixat för att undvika röran jag behövde ta itu med. Nu hade klistret runt tarmen lossnat och patienten låg där med avföring på fingrarna. Jag hade aldrig hanterat en sådan specifik stomi tidigare, men jag sa att jag kunde fixa det med hennes vägledning. Hon tackade vänligt nej och ville ha någon erfaren, vilket var förståeligt.  Jag gick tillbaka till sjuksköterskan och förklarade situationen, men hon suckade, rullade med ögonen och bad mig fixa det, trots patientens önskan. Jag gick tillbaka, gjorde rent patienten så gott jag kunde, och hon tittade på mig och sa "Hon vill inte komma va?". Jag tänkte "fan", jag hatar att man kan läsa av mig totalt. "Ja, lite svårt att få hit henne nu bara" svarade jag och skrattade bort det. Då svarade hon, "Jag kände att något var udda med henne, du behöver inte oroa dig, men jag behöver att du går tillbaka och tjatar på henne nu". Ängslig gick jag tillbaka igen och fick en utskällning av sjuksköterskan framför läkaren, och ingen sa något. Jag var väldigt trött och frustrerad, så mycket att jag, förlåt, men jag ville slå sönder henne för hennes arroganta beteende. Mina kollegor började komma in och fråga vad som pågick, och jag förklarade situationen. I frustration började jag gråta, för här stod jag mellan en som inte ville hjälpa och en annan som behövde hjälp, vad skulle jag göra? En annan sjuksköterska stod där och gjorde inte mycket heller, och mina två fina kollegor stöttade mig vid det laget, men de ville inte gå in och fixa stomin trots att de visste hur, eftersom de ville att just denna sjuksköterskan skulle göra något, för att hon aldrig gjorde något. Detta visste jag inte om, men vissa sjuksköterskor som arbetat hos oss hade ett visst rykte bland undersköterskorna. "Hon är svår att jobba med för hon gör inget" eller "oj, du är med henne... stackars dig". Sådana kommentarer fick man höra. Men när jag väl stod där insåg jag (eller snarare så tror jag) att patienten kunde höra mig gråta i frustration. När jag gick in till henne för att be om ursäkt stod jag där med skam. Jag ville inte att hon skulle känna skuld. Jag förklarade situationen för henne och hon tittade på mig och log. Hon förklarade att hon redan hade uppfattat situationen långt innan och att hon inte tyckte om sjuksköterskan redan från början. Det slutade med att en annan sjuksköterska kom in och hjälpte henne. Efter den händelsen kom vi varandra närmare och hon verkade uppskatta min ärlighet då hon många gånger inte förstod vad som pågick. Jag förstår att vissa sjuksköterskor inte alltid har tid eller vill berätta vad som sker tills man har fått ett resultat, så hon brukade fråga mig många gånger och jag valde att svara ärligt. Hon verkade kapabel att ta in det jag sa och förstod att inget var hugget i sten ännu. Vi talade om allt från liv och död. Hur hon kände inför döden, vad planen var efter, om hon hade hunnit säga allt till sina barn och om de hade hunnit säga allt till henne. "Är du glad med livet du haft?" frågade jag en dag. Hon hade arbetat inom vården väldigt länge. Hennes dröm var att bli psykolog, men på grund av livets omständigheter hade hon inte rätt förutsättningar. Hon kämpade med alkoholmissbruk som grundade sig i den depression hennes ex-man orsakat henne, men trots sina svåra hinder genom livet ångrade hon inget. "Jag har gjort mitt bästa för att ge så mycket, och nu i efterhand när man ser hur mycket stöd jag får av alla runtomkring inser jag att mitt hårda arbete har påverkat folks liv. En dag fick hon besök av sin familj och jag gick in för att fråga om de ville ha fika. "Där är hon, den fantastiska tjejen som tar hand om mig så bra!" utbrast hon, och jag började skämmas eftersom jag är dålig på att ta emot beröm. Jag tittade ner, skrattade och skämdes medan jag hälsade. "Jaha, du är tjejen som mamma pratar så mycket om! Tack för att du tar hand om henne, du anar inte hur mycket det betyder," sa en av familjemedlemmarna. Trots de fina orden ville jag bara försvinna, eftersom jag alltid har varit blyg. Jag var den lilla flickan som brukade gömma sig bakom mammas ben som barn. Jag var så blyg att min mor oroade sig för hur jag skulle klara mig ute i denna vilda värld. Hursomhelst, jag skulle kunna skriva en hel bok om denna patient för det var en vecka fylld av magiska ögonblick. Men jag vill specifikt fokusera på mitt sista pass den veckan. Jag kom in till jobbet och började ta hennes vitala parametrar. Hennes blodtryck var inte okej. Övertrycket låg under 100, men jag minns inte exakt hur lågt. Jag minns bara att jag blev så orolig att jag tog om det flera gånger, både med maskin och manuellt. Jag bytte arm och tog om det igen och igen. Jag gick ut till sjuksköterskan Caroline, min bästa kollega, och hon hade bara arbetat i något år, så hon visste inte riktigt vad vi skulle göra. I sådana fall brukar jag ofta komma med idéer, även om de ibland kan låta dåliga. Men ibland har jag faktiskt bra idéer, haha. Vår chef kom in och lyssnade själv, men de verkade inte riktigt veta vad planen var. Medan de tog prover på henne höll jag hennes hand och tänkte "fan... jag känner mig orolig och rädd... jag lät det gå för långt den här gången. Jag kommer gå sönder om något händer nu." Jag började be inombords. Jag höll hennes hand hårt, och hon höll tillbaka, hårt. Hon tittade på mig och skrattade rakt ut, och jag började skratta. "Sluta skräm mig så där, det är inte kul," svarade jag. Jag såg att hon var rädd och orolig, och jag tror inte att mina känslor lugnade henne. Trots mitt oprofessionella humör kändes det som att det gav henne styrkan att visa sig stark för mig. Nu var det bestämt att hon skulle åka in till akuten och att vi väntade på ambulansen. Jag packade hennes saker och förklarade vad som skulle ske. Jag gick ut en sväng för att inte börja gråta, och jag skrev en liten tacklapp som jag lyckades smyga ner i hennes väska. Jag var på väg till hennes säng för att försäkra henne om att allt skulle ordna sig. Hon tog tag i min arm och sa, "Det här är vad du är menad för, tveka inte på din väg. Vi behöver fler som du, och ta hand om dig själv, sluta springa runt. Ha lite skinn på näsan. Jag har haft en av de mest underbara tiderna på grund av dig, så tack för allt. Glöm aldrig vilken fantastisk människa du är. Du är född för dehär..." Jag avbröt henne och bad henne att sluta, samtidigt som vi båda började gråta. Jag försökte tacka henne och sa att det är okej att visa sig sårbar. Var inte stark för att du inte vågar visa dig för mig, men hon avbröt mig och sa, "Jag vet, jag vet vad du menar. Jag vet vad du känner och vad du vill säga, och det är okej." Vi sa hejdå till varandra minst tre gånger den kvällen... fyfan. Jag gick ut för att fråga om jag fick åka med henne till akuten, men jag fick inte. På vägen hem kände jag sådan skuld för att jag hade tänkt vänta utanför för att åka med henne trots att jag inte fick det av chefen. Därefter fick jag reda på att det var hög belastning för ambulansen och att hon fick åka in väldigt sent, något som faktiskt gav mig lite tröst. Men hon åkte dit och kom tillbaka stabiliserad. Hon fick åka hem för att allt var bra till slut, fick jag höra sedan av Caroline. Det var viktigt för mig att höra, för jag gick hela dagarna och tänkte på henne. Det är så jobbigt att man inte kan få en avslutning på hur mina patienter mår efteråt. Det var mycket som blev sagt den kvällen och under alla mina pass, men jag vill bara hedra denna fantastiska människa. Hon som inspirerade mig att fortsätta. Trots hennes besvär var hon optimistisk och godhjärtad. Jag tvivlade enormt mycket på om den väg jag valt var rätt för mig, något jag inte hade talat om för henne. Men att få höra de orden från henne fyllde det tomrum som orsakat mina tvivel. Jag har en del patienter jag inte vill glömma, och jag hoppas att de mår bra.