Vänskapens Bleknande Skuggor

Du är en gåtfull själ, ett pussel vars bitar jag inte kan laga. Trots dina inre demoner, står jag här idag, fortfarande osäker över min ståndpunkt kring oss. En enkel sak i teorin, eller hur? Något som mina vänner skulle överväga på en blinkning, men som jag kämpar med i nuet. Trots de tydliga ledtrådar du självmant lägger fram från din söndrade värld, väljer jag medvetet att titta åt sidan och invänta nästa mörka stöt. Osäker på om det är avundsjuka som gnager inom dig, men för mig är det klart att du underminerar det ljus som lyser i mitt liv, tillsammans med de nära banden jag värnar om. Dock förstår jag att ditt inre skriker ensamhet, och således strävar jag efter att låta dig smaka den kärlek du en gång saknade, även om ditt begär är att plåga mig. Ditt beteende omfamnar en egoistisk längtan att ha mig enbart för dig själv, och ibland, för att vara mig. Även om dessa ord har upprepats till mig av andra, väljer jag återigen att vända blicken bort, för jag ser din trasiga själ klart och tydligt. Din desperata atmosfär väcker rysningar i mig, när dina handlingar och ord låter som en ohälsosam melodi. Jag försöker styra ditt sinne mot ljuset, och ibland lyckas jag, men din besatthet är något jag inte kan läka. Genom våra år tillsammans har jag börjat skåda ett större panorama och min syn är nu klarare. Smärtan i min själ är djup när jag märker ditt onda önskande och tanken att mitt öde skulle vara elände. Din själ, dina ord, ditt budskap, ditt tankesätt är allt för transparent. Med ett leende på mina läppar, i det ögonblick då jag skådar dina försök att väva oreda i mitt liv och skugga över mina relationer, kan jag inte undgå att smärtan inför dig sveper över mig. Snart, min fina vän, tror jag att jag måste släppa taget om dig, även om det kommer att svida i mitt hjärta för du är en gåtfull själ, ett pussel vars bitar jag inte kan laga...