Sjukdomslära - Patofysiologi

Den senaste månaden har varit intensiv, fylld med studier. Förra veckan hade jag tenta i sjukdomslära, och nu har jag kastat mig in i farmakologi, som bara pågår denna vecka. På måndag har jag tenta i farmakologi, och direkt därefter börjar läkemedelsberäkningen, med fyra intensiva dagar och ännu en tenta. Jag har knappt hunnit andas. Ibland känner jag mig överväldigad och tvivlar på mig själv på grund av all stress. Jag tror att hela klassen känner likadant, för den här terminen är verkligen krävande. Jag har ändå tur som har min underbara partner, som alltid finns där för mig och hjälper mig att hitta lugnet. Många har inte den turen, så jag uppskattar verkligen all tid och stöd han ger mig. Han har varit här några veckor nu, trots att jag inte alltid har kunnat ge honom min fulla uppmärksamhet eftersom jag antingen är djupt fokuserad på studierna eller helt utmattad så är han alltid förståelig och omtänksam. Jag älskar att vi kan sitta bredvid varandra i timmar och göra våra egna saker,  han kodar och jag studerar. Och trots att han aldrig klagar, känner jag ibland skuld för att jag inte kan ge honom mer av min tid, även om jag så gärna vill. Jag antar att det tillkommer flera av sådana perioder nu när vi blir äldre, så vi lär oss att pausa och ta vara med att uppskatta varandra till fullo. Han ser hur intensivt jag har det också och fortsätter att stötta mig. Jag älskar dig, Dan. ❤️ Nu när jag har en liten paus vill jag reflektera över sjukdomsläran som helhet. Det har varit intressant att lära sig om olika sjukdomar och läkemedel, men jag är besviken över hur intensivt allt är upplagt. Jag börjar ifrågasätta systemet. Hur kan vi ha en hel månad på ämnen som ledarskap och etik, som inte borde vara högsta prioritet, men bara tre veckor på att lära oss en hel bok om olika sjukdomar? Tentan bestod sedan av cirka 60 frågor. Direkt efter det kastades vi in i en vecka med farmakologi, där det är orimligt mycket att ta in på så kort tid. Därefter har vi läkemedelsberäkning med endast fyra dagar att förbereda oss på, och vi måste få alla rätt för att kunna gå vidare. Det känns nästan som att systemet är designat för att vi ska gå in i väggen redan under utbildningen. Att försöka trycka in så mycket information på så kort tid gör mig inte till en bättre sjuksköterska – snarare känns det som att jag bara pluggar för att klara tentorna. Det är faktiskt en besvikelse. Jag tyckte verkligen om sjukdomsläran, men jag hade velat ha mer tid att reflektera över sjukdomarna vi studerat. Även nu under farmakologin undrar jag vad jag egentligen ska göra med all den information som lärs ut. Varför behöver jag kunna allt om kalciumantagonister eller hur receptorer reagerar på mikroskopisk nivå, när jag egentligen borde fokusera på en mer övergripande förståelse av läkemedlen? Vi går igenom vissa läkemedels funktioner kort, men att gå djupare än så känns inte nödvändigt. Varför? För att jag inte studerar för att bli läkare eller biomedicinsk analytiker. Jag vet att den här detaljnivån inte kommer att användas i mitt arbete som sjuksköterska. Att lära sig sådant tar mycket energi, som hade kunnat användas bättre till mer relevant kunskap. Men, för dig som kommer att läsa till sjuksköterska eller som ska påbörja denna kurs säger jag bara att det kommer att gå galant. Denna kurs är för överhypad av många studenter så låt det inte skrämma upp dig allt för mycket! Se bara till att studera varje dag och ha en bra studieupplägg och allt annat faller på plats. Men tillbaks igen, det känns lite som att jag är en mus som springer i ett hjul. Universitetet känns ibland överdrivet glorifierat, där vi jagar ett papper som ska bevisa att vi "behärskar kunskap". Men i verkligheten, när vi väl börjar arbeta som sjuksköterskor, kommer vi inte kunna så mycket som vi tror, för skolan har lagt fokus på fel saker. Det är svårt att exakt formulera vad jag menar, men jag hoppas att ni förstår mina reflektioner.Jag hoppas inte andra sjuksköterskeskolor är på så vis, men nu när jag är halvvägs in i utbildningen så förväntar man sig kunna mer om yrket. Det skrämmer mig att jag inte kan så mycket som jag bör kunna för jag är inte allt långt ifrån examen. Jag vet att jag inte är ensam i dessa tankar. Alla som går denna utbildning känner i princip likadant och jag vet att jag kommer att lära mig när jag väl skaffar mig ett arbete som examinerad sjuksköterska. Det kommer vara en annan intensiv period och under tiden jag har studerat har jag försök påminna mig själv att pappret är inte hela världen. Att klara tentan är inte hela världen, utan min hälsa är prioriteringen. Jag försöker lära mig själv stresshantering, för det kommer att behövas efter utbildningen. Missförstå mig inte, jag brinner för sjuksköterskeyrket, men utbildningen försöker släcka min lilla glöd är vad jag försöker säga. Förmodligen kommer jag att uppleva annorlunda nästa termin där vi faktiskt får praktisera på sjukhus. Ja, jag vet, praktiken i T4 är lite för sent in i utbildningen, men nu har de ändrat på systemet för studenterna innan oss. Lite orättvist, men sånt är livet.