Runner

Jag vaknar upp i drömmen och känner en enorm rädsla inom mig. Jag vet att jag har varit här flera gånger innan och det börjar om som en ond cirkel, när tar detta slut? Jag går ut från rummet och ser brorsan och mamma ta till sig med skratt och glädje, men helt plötsligt händer det i köket. Huset börjar skaka till och jag känner hur den närmar sig, däremot kan jag inte se det, men jag känner det så pass starkt att jag fylls av en obeskrivligt grym rädsla. Jag springer till mamma och försöker varna henne att något är på gång, men efter att ha försökt peka ut vad jag ser och känner inser jag att de inte alls kan se vad jag ser. Jag är helt ensam i detta och jag måste ta mig ifrån denna ondska. Jag springer till hallen och ser en man lik min far. Han är full av vrede och skäller ut mig. ”Varför rycker du alltid till så fort jag försöker visitera dig på nätterna?!” Han försökte tydligen komma och hälsa på mig, men varje gång han rörde vid mig så vaknade jag till på nätterna av att ha blivit skrämd av något. Han började slänga till sig saker hit och dit. Jag sprang till min mor och helt plötsligt förstod hon vad som pågick. Våra möbler svävade upp i luften och mannen skrek av vrede. ”Vänta här ute så tar jag ett snack med honom” sa mamma till mig. Fastän det var en dröm hade jag ingen aning om vad de pratade om.Dagen efter lägger jag mig för att sova och denna vecka har varit väldigt intensivt med upprepande drömmar som fortsätter vidare som en serie. Innan jag lägger mig funderar jag hur jag ska ta mig till denna gång, vad jag behöver göra.Jag vaknar upp igen, fan. Detta är overkligt, jag drömmer, tänker jag för mig själv. Jag sover i rummet och framför mig är dörren öppet. Jag kan se igenom vardagsrummet, hallen och sedan kommer köket. Kniven svävade och var riktad mot mig. Jag hörde hur de skrattade åt mig. Som att det är helt kört för mig. Jag började se skuggan oavsett mörkret som omringade oss alla. Jag inser att mina böner har slutat att påverka av någon anledning. Är det för att jag jämt ber att de blir immuna? ”Vi har blivit allt fler, dina böner är ingenting för oss längre” säger skuggan hånfullt. Fan vad ska jag göra?! Tänker jag. ”Vaknavaknavaknavaknavakna!” Jag sluter till ögonen och spänner till hela kroppen och fortsätter att be. Innan jag sluter mina ögon ser jag kniven sväva i splitt sekund rakt mot mitt hjärta, men av någon anledning kom den aldrig åt mig. Detta höll på i 7 dagar, men att jag var medveten om vad som skedde i drömmen. Jag kunde ha en styrd konversation samt beslutsamhet. Sju dagar hade gått och jag vågade inte sova längre. Att be kommer inte att rädda mig tänkte jag för mig själv, men jag är så trött av mina sömnlösa nätter. Jag förstår inte vad detta ska betyda? Har jag gjort något fel? Är detta en varning? Jag sluter mina ögon i förhopp om att detta inte kommer att ske igen. Mamma kommer springandes till mig och väcker mig. ”Vakna, du är äntligen tillbaks i drömmen igen. Jag vet att jag inte har varit närvarande, men nu ser jag vad det är som pågår och du måste stoppa honom innan han tar din själ.”  ”Mamma jag är så rädd, vad ska jag göra? Snälla följ med mig.” Hon gav mig en nyckel i guld och satte sig på huk. ”Du måste göra detta själv, för jag kan inte hjälpa dig än att bara stötta dig nu.” Hon började vägleda mig. ”Ta dessa nycklar och så springer du till ängen. Du kommer att träffa på dig en väldigt kort man, men var inte rädd från honom. Han vaktar dörren du måste ta dig igenom. Låt han vägleda dig och du får aldrig kolla bak under hela tiden, oavsett om du blir jagad.” Ärligt talat har jag aldrig känt en sån enorm rädsla. Jag ville bara pausa allt och skita i det hela. Jag ville att hon skulle gå med mig så pass mycket att hela jag höll på att rasa ner, men jag gick ändå emot min rädsla då jag insåg att det inte finns en annan lösning än detta. Jag samlade på modet, tog nycklarna och började springa. Jag kom till en jätte fin äng och såg en trappa jord av stora flugsvampar. Mannen satt där och vaktade tills han såg mig och stod upp. ’’Jag har väntat på dig. Du har lidit mycket, men nu måste du ta dig upp och genast öppna dörren. Jag kollade på flugsvamparna  och tänkte hur jag skulle klara mig upp hela vägen. ’’Fort, han kommer. Kolla inte bakåt!’’. Jag kunde självklart känna hans närvaro. Jag började genast klättra upp och springa för livet. Jag hör hur hans närvaro närmar sig, hur hans hemska skratt blev högre och högre. Jag började be mina böner, sätta in nyckeln i nyckelhålet för att sedan öppna upp dörrarna till himmelriket.