One sided, still cherished

Jag kom att tänka på en person som en gång var min bästa vän. Vi lärde känna varandra i grundskolan, en tid då livet var kaotiskt och jag ofta var frånvarande mentalt. Vår vänskap bleknade med tiden, och jag kunde aldrig riktigt förstå varför hon alltid var så fylld av ilska, det var som om varje gång något gick fel i hennes liv, så var det jag som bar skulden. När jag var yngre trodde jag att hennes ilska berodde på att jag varit en dålig vän, något hon jämt brukade slänga ur sin mun. Men i mitt inre visste jag att jag bara gjorde mitt bästa för att hantera allt som pågick, samtidigt som jag försökte finnas där. Hon visste mycket om vad som hände i mitt liv, och ändå kändes det som om hon inte kunde förstå det fullt ut. Jag skyllde det på att vi var barn, på att hon kanske aldrig hade upplevt samma slags stormar som jag. Hon hörde av sig igen när jag var runt 20, och då var hon fortfarande lika fylld av vrede. Hon ifrågasatte varför jag hade övergett henne, och det förvånade mig. Det var nästan som om hon såg mig som en förälder som svek henne, som om jag hade någon sorts plikt gentemot henne. Jag mötte henne med förståelse och bad om ursäkt, även om jag inte fullt ut förstod vad jag hade gjort fel, men jag förstod däremot hennes intentioner med det hela. Det var fortfarande samma sak från min sida: jag var mentalt frånvarande, med en sjuk mamma och andra tunga bördor. Jag undrade varför hon inte kunde förstå det, med tanke på allt hon redan visste. Det var dessutom hon som, under skoltiden, valde att vända ryggen åt mig när jag stod ensam. Trots allt detta valde jag att släppa det och gå vidare, för jag hade annat i livet som behövde min uppmärksamhet. Dessutom började jag inse att hon kanske saknade den självkännedom som behövs för att föra den sortens samtal. Åren gick, och hon hörde av sig igen. Jag blev förvånad, eftersom det alltid var hon som avslutade vår relation, bara för att sedan dyka upp igen som om ingenting hade hänt. Senaste gången var hon lika explosiv som vanligt, men jag kunde, igen inte riktigt förstå vad det handlade om. Kanske fick du nog efter alla dina misslyckade försök, för att du alltid blev bemött med kärlek från min sida trots allt. Efter alla dessa år har jag nu tillåtit mig själv att reflektera över allt detta, men jag kan bokstavligen inte förstå ditt vrede samt den hat du bar på redan från dag 1. Jag såg alltid dina intentioner, men det störde mig aldrig riktigt ändå av någon anledning... Jag har alltid sett din smärta, ditt trasiga inre, och kanske är det därför jag aldrig tog dina ord och beteende gentemot mig så personligt. Jag har träffat många som dig däremot... Du har alltid varit transparent för mig. Men det som verkligen sårade mig trots allt var hur ensidig vår relation var till slut. Varje gång du kom tillbaka, såg jag dig fortfarande som en vän. Trots att du gång på gång försökte tänja på gränser som du trodde fanns där för dig, behöver du också veta att de aldrig existerade. Jag såg alltid hela dig, utan filter eller fasader. Jag vet inte vad jag har som du kanske inte har funnit ännu, men jag hoppas att du en dag hittar det inom dig själv. Jag ser genuint fram emot att höra från dig nästa gång och höra om hur bra du har det, även om du meddelar det för att du har dåliga intentioner. Efter alla dina försök att komma åt mig genom åren, hoppas jag att du idag har förstått att jag inte är en sådan person. Oavsett vad, kommer jag alltid önska dig värme och kärlek, för oavsett hur ensidigt det var, såg jag dig alltid som min bästa vän.Med varma hälsningar,  - Den som alltid har sett och uppskattat dig för den du är.