Nytt jobb nya möjligheter

Bloggandet var inte lika intensivt som när man var yngre, men kärleken för skrivandet kvarstår. Idag har man andra prioriteringar där man faktiskt värdesätter sin tid, men då och då skadar inte heller. Som alla andra så sker en hel del saker i livet som formar en och fortsättningen följer. För några månader arbetade man i ett café med sina härliga kollegor och idag arbetar man som specialistuska (operation-ögon spec). Jag arbetar samtidigt som jag utbildas till dessa specialiteter och det är faktiskt mycket måste jag vara ärlig och säga. Som många vet så lär man sig knappast något under själva grundutbildningen, så när man väl kommer in till yrkesvärlden blir man helt paff av all inlärning och information som matas in. Hur jag däremot fick jobbet och hela intervju processen var däremot roligt. Jag fick ett samtal av kliniken som jag idag har fått förståelse över att jag inte sökte mig in till, utan de hittade mig istället (Jag hade sökt allt för många arbeten som jag inte lyckades få då de krävde flera års erfarenhet vilket jag inte har inom just akutsjukvård). Då ringde chefen och ställde några snabba frågor och sedan bad han mig komma in dagen efter. Jag gick in dit dagen efter och presenterade mig själv och vi hade en kort konversation. Därefter fick jag göra ett IQ/läsförståelse test. Det roliga var att han ville att jag skulle påbörja arbetet redan samma dag, vilket var oförväntad av oss alla i kliniken. Jag gick med på det och började direkt på sterilen/operationen. Många var chockade över hur allting gick så fort. Jag hann knappt ta in allting! Kollegan sa upprepande gånger att jag inte borde bli skrämd av all info som jag matas in med. Vanligtvis är det rimligt att man blir förskräckt och börjar med dessa pessimistiska tankar, men eftersom jag under mitt liv har gått igenom sånna moment så var jag självsäker på att det skulle gå hur bra som helst. Man har alltid varit tvungen att hamna i situationer där man inte kan något och helt plötsligt måste kunna allt på en gång. Det är så livet är antar jag. Man är aldrig redo hur mycket man än försöker förbereda sig för något.Jag gillar min arbetsplats för att man faktiskt utvecklas både kunskapsmässigt och personlighetsmässigt. Jag har träffat jätte fina människor på kliniken som faktiskt inspirerar mig enormt mycket. Vi alla äter lunch tillsammans och det är så lärorikt att observera och ta del av konversationerna vi brukar ha. Jag förstår inte hälften av vad de säger då det är överkurs för min del med massa latintermer och ord jag inte förstår mig på ännu, MEN JAG KOMMER ATT LÄRA MIG DESSA EN DAG. Och min chef älskar att lära ut oss unga (läkare med spec utb), ända problemet är att han inte förstår vilka noobs vi egentligen är så han gillar att gå in allt för djupt och vi blir ett stort frågetecken tillsammans tillslut. Calm down sir, låt oss lära oss grunden till en början!Det är mycket såklart, men det är så härligt samtidigt. Jag har helt ärligt aldrig varit så inspererad och motiverad till den nivån där kunskap inte skrämmer mig lika mycket som det gjorde förr.