När dörren blev en gräns mellan trygghet och fara

En natt vaknade jag av en stor smäll på dörren, och både jag och Simba flög upp. Jag rusade upp och grep tag i Simba så fort jag kunde, eftersom han har en tendens att vilja undersöka allt. Med tanke på hur det lät, började dåliga scenarios spelas upp i mitt huvud, och jag var inte helt ute och cyklade med dessa tankar, med tanke på vad som hände därefter. Daniel sov fortfarande, trots smällen vi hörde klockan fyra på morgonen. Hur kan man sova så djupt?! Jag väckte honom och förklarade vad jag nyss hade hört, men eftersom jag ofta har så livliga drömmar, var jag osäker på om det verkligen hade hänt eller om jag bara hade en mardröm, så vi bestämde oss för att somna om istället. Jag minns hur spänd jag var, men försökte ändå lugna ner mig. Efter någon timme kom en till smäll, så hög att vi båda hoppade upp. Daniel sprang genast upp, stängde in mig och Simba i rummet och bad mig stanna där medan han gick för att undersöka vad som pågick. För att ge lite mer kontext till vår reaktion kan jag säga att vi bor i ett otryggt område där vi många gånger har hört folk skjuta varandra utanför vår balkong. Vi har också haft helikopter som har lyst in i vardagsrummet på grund av efterlysningar, och flera gånger har personer lyckats ta sig in i grannarnas hem och råna dem. Ja, listan fortsätter! Jag är en person som inte kan sitta stilla när något händer. Om något skulle hända Daniel, skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Därför lämnade jag rummet och Simba där inne, gick ut och bad Daniel att gå bort från dörren, vilket han gjorde efter att ha försökt titta genom kikhålet utan att se något. Vi stod där och viskade och diskuterade vad det var vi hade hört... haha, fy tusan. Daniel ville öppna dörren och titta, medan jag bad honom att inte göra det och istället ringa 112. Med tanke på att vi inte såg något genom kikhålet, kändes det ganska uppenbart att öppna dörren kunde leda till att vi blev överfallna. Det hade ju även skett en del sprängningar i området, vilket gjorde mig ännu mer nervös när vi kom nära dörren. Den natten gick min hjärna verkligen på högvarv. Jag lyckades klura ut olika scenarios på bara några minuter! Jag är vanligtvis rätt uppvarvad, men den kvällen insåg jag att jag faktiskt kunde uppa några levels till, haha. Medan vi stod där och diskuterade, öppnades brevlådan plötsligt och Daniel rusade snabbt till dörren. Nu stod han där och bråkade med någon som försökte få in sin hand genom brevinkastet. Det gick så snabbt och Daniels blixtsnabba agerande var faktiskt imponerande, medan jag frös till. De stod där i några sekunder, men det kändes som flera minuter och man hör hur båda de kämpar. Jag undrar än idag hur brevutkastet inte gick sönder. Sedan hoppade Daniel bakåt och ner ramlade en gammal klocka och annat skrot som jag inte ens minns. Nu stod vi där, mer förvirrade än tidigare, men Daniel hade lyckats se att personen hade kort blond hår åtminstone, men ingen vi kände igen utan bara spekulationer. Daniel var förbannad och ville öppna dörren, men jag vägrade riskera det och valde istället att ringa polisen. Medan vi ringde, öppnades brevinkastet igen fast på smyg denna gång och sedan stängdes den försiktigt. Så pass att Daniel inte ens märkte det, men jag gjorde. Simba var nu ute och gick i lägenheten, förmodligen för att vi hade öppnat dörren för att ta mobilen. Simba var på väg mot dörren och jag ropade tillbaka honom in i rummet. När jag tittade ner på vår matta såg jag att personen hade slängt ner en massa spikar, så kallade möbelspikar. De har en bred rygg, så spikarna låg uppåt, otroligt vassa och farliga! Dessutom var de längre än vanliga och några var även rostiga. Om jag inte hade hört något hade detta kunnat sluta illa. Jag ropade på Daniel som pratade med polisen i telefonen, och vi båda tittade på varandra i chock över hur illa det här kunde ha gått och vilken tur att Simba var oskadd. Både jag och Daniel är överbeskyddande gentemot varandra, men den morgonen satte oss in i en verklighet där vi båda insåg att vi bara har varandra. Det handlade inte ens om mig den morgonen och för Daniel handlade det inte ens om honom, utan vi båda agerade utifrån att skydda varandra och lilla Simba. Med andra ord, jag tar en kula för dig och du tar en kula för mig utan tveka. Det är lite svårt att förklara vad vi båda kände och insåg den intensiva morgon, men det förde oss betydligt mycket närmare varandra. Vi förstod inte vad det var som pågick så vi tänkte självklart det värsta och agerade lite överdrivet kan man tänka sig nu när jag tittar tillbaks, men med tanke på allt annat så var det inte allt långt ifrån ändå. Ni måste förstå att detta pågick nästan hela morgonen, och jag har en tendens att gapskratta i sådana situationer. Det är någon form av skyddsmekanism jag inte kan kontrollera. Jag har många gånger hamnat i detta tillfälle vid jobbiga situationer på jobbet exempelvis. Blir det för jobbigt, så skrattar jag åt det istället. Det sköna är att man inte är ensam om det heller, men vissa har svårt att förstå den mekanismen jag har. Daniel gör det inte heller lättare, eftersom han får mig att skratta i denna jobbiga situation. Efter att ha pratat med polisen bad de oss att ringa tillbaka om det fortsatte, vilket det gjorde. Daniel bestämde sig för att placera en stol framför dörren och satte sig ner för att vänta på att något skulle hända igen, medan jag stod där och filmade samtidigt som jag asgarvade. Jag tror inte ni förstår scenariot och situationen vi befann oss i, men obeskrivligt!  Nu hörde vi klart och tydligt att dörren öppnades och stängdes, så vi kunde utesluta att det var någon av grannarna. Därför var vi något avvaktande. När dörren öppnades sprang Daniel snabbt till kikhålet och möttes av två blå ögon, med otroligt stora pupiller som stirrade på honom. Han hoppade till av det oförväntade beteendet, och personen sprang snabbt tillbaka in. Några minuter senare öppnades dörren igen, och då stod personen utanför vår dörr, vänd bort från den och sjöng en visa. Sedan vände hon sig mot vår dörr, sprayade kikhålet och skuttade tillbaka in och smällde igen dörren. För att ge en klarare bild så betedde hon sig som att hon var besatt av demoner. Detta pågick ett tag och varje gång var inte lik den andra. Vi stod där i chock medan jag, som sagt, stod och skrattade. Jag har varit med om sjuka saker, men aldrig något liknande. Jag gissade att det handlade om en psykotisk episod, medan Daniel påstod att hon var klart drogpåverkad. Med tanke på hur oförutsägbar hon var, visste vi inte om det var en bra idé att konfrontera henne, eftersom hennes konsekvenstänk verkade obefintligt. Trots det valde Daniel att gå ut och knacka på dörren flera gånger, men vi fick inget svar. Polisen kom även förbi och försökte få kontakt med henne, men lyckades inte. Under den tiden hade vi även kontakt med Daniels mamma, som känner grannarna, och hon ringde till någon anhörig till slut. Hade vi vetat att det var grannen, skulle vi givetvis inte ha ringt polisen utan direkt till anhöriga. Idag skrattar vi åt detta samt videoklipperna jag tog var nog det bästa valet trots att det inte såg ut som en bra alternativ då. Han får mig alltid att skratta oavsett och jag älskar honom mer för varjedag som går.