Metamorphosis

Vi vet alla att livet inte bara är en gråskala; det består av flera faser inom vår personliga utveckling. Arv, miljö, ålder, historik och många andra faktorer påverkar denna utvecklingsprocess. En faktor som egentligen inte har en betydande roll är tiden. Förändring kan ta flera år eller bara några dagar. För tillfället befinner jag mig i en lugn fas i mitt liv. Min resa har inte alltid varit lugn och harmonisk, och därmed har inte heller mina känslor och tankar alltid varit fridfulla. Det pratas ofta om att den frontala loben utvecklas efter 25 år, vilket leder till en form av mognad. Detta är något jag starkt kan relatera till, då jag nyligen känt en betydande förändring. Snart fyller jag 27 år, och jag ska vara ärlig, jag håller på att bearbeta tanken på att närma mig 30. Tiden går snabbt, det är sant. Tidigare var jag långt ifrån den lugna person jag är idag; jag var sprallig och hyperaktiv. Man skulle nästan kunna tro att jag var extrovert, haha. Idag är jag betydligt lugnare. Jag finner frid i min egen ensamhet och tystnad. Att umgås är trevligt, men jag föredrar att bara vara själv för att slippa prata. För vissa kan det låta deprimerande, men för mig är tystnaden förlösande, med tanke på mitt tidigare livliga liv. Att vara närvarande och lyssna till mina inre tankar ger mig så mycket mer än att bara distrahera mig med ''onödiga samtal''. Ofta är det tyst i tankarna, vilket är ovanligt för mig, men vissa dagar är min hjärna i högvarv dock inte lika ofta längre. Skillnaden ligger i hur jag hanterar det och det är så sjukt att bevittna min utveckling från tredje person. När man var yngre fick man oftast höra hur sprallig, högljudd och hyper man var som person. Idag får man höra hur lugn man är, ovanligt lugn i mina öron haha, men en annan femma när man tappar tålamodet. Jag minns tydligt första gången mina vänner fick bevittna den arga versionen av mig. Jag kan fortfarande skratta åt chocken i deras ögon. Jag har själv varit i deras situation, förundrad över min vanligtvis lugna och oskuldsfulla vän som plötsligt tappar tålamodet. Det är en kontrast som verkligen fångar uppmärksamheten, och jag älskade varje sekund av det! Att kunna bevittna en sådan inre styrka är otroligt! Jag menar inte att jag blir imponerad av arga personer, förstå mig inte fel, men den delen orkar jag inte riktigt utveckla heller så du som läsare får nog uppfatta detta på ditt sätt. Det krävs faktiskt en ganska flippad person för att bli så lugn. Att höra mina vänners reflektioner över den dagen var verkligen givande. Det är lätt att anta att lugna och snälla personer inte kan stå upp för sig själva eller känna ilska, men det handlar snarare om att ha byggt upp en hög toleransnivå för tålamod. Det innebär inte att vi inte har gränser eller inte kan stå upp för oss själva, utan snarare att vi väljer när det är värt vår tid och energi att reagera, samt nivån av förståeligt är obeskrivligt bred.