Låt det var rått, för rått är det

Jag stod där, mitt i kaoset,Ett steg framåt, utan att tänka på hur det skulle ses.Ibland är det lilla inte värt att oroa sig för,för i slutändan är det inget som betyder något.Ändå kom besvikelsen, men också en uppenbarelse.Du sjönk till botten, och dina demoner väcktes, men jag behöll mitt ljus, starkare än dimman som du gömde dig i.Hur hantera? Konfrontera? Ignorera? Bättre handlandet. Jag vägrar sjunka till din nivå,inte för att du är du,men för att jag är jag.Dina ord kanske skär,men skärandet kommer från någon som svikit sig själv.Jag förstod inte då, men jag ser nu, hur du ville att jag skulle bli som dig.Och kanske var jag naiv,för jag trodde på något genuint,så när du valde att förstöra det, blev jag förvånad, men inte förvånad nog.Det är klart, jag snubblade,men nu vet jag bättre.Jag har hanterat det,och jag är nöjd.Så nästa gång,kommer jag att vända bort,och ingen behöver säga mer.