Julen

Julen har alltid haft en speciell betydelse för mig på grund av alla mina vackra minnen. I vår familj tog vi alltid julen på stort allvar. Det var släktträff på julafton med massor av mat och samtal. Oavsett vad som hände, var det alltid fyllt av skratt och kärlek. Men nu, i ljuset av nuvarande omständigheter, har jag inte firat julen på samma sätt som förr. Ärligt talat, detta år ville jag inte fira jul eftersom ingenting känns fullständigt utan familjen. Jag var ganska nere på grund av det. Förra året tror jag att jag bara firade nyår och inte julen med släkten. Jag minns inte varför. Det kanske berodde på arbete, men oavsett så skulle jag ändå ha valt att inte delta på grund av hur jag känner inför julafton.  Men i år firade vi julen både med släkten och hemma hos Daniels familj. Jag kände ångest på vägen dit eftersom jag hade skuldkänslor över att fira jul och ha kul när det kändes som det gjorde. Så jag var inte riktigt peppad på det sättet. Trots det såg jag verkligen fram emot att äntligen få fira jul med Daniels familj för första gången. Vi har spenderat tid tillsammans på landet, men det var fortfarande nytt på grund av coronasituationen och så vidare. Att fira jul tillsammans med hans familj var så genuint och vackert. Jag har aldrig känt mig så välkommen som de har fått mig att känna. Att kunna umgås med en familj som accepterar mig för den jag är, utan att känna mig väl eller förvänta sig något tillbaka, var helt otroligt. Skamligt nog insåg jag att jag aldrig tidigare hade upplevt en sådan genuin känsla som jag fick uppleva med dem. Vår relation, Daniel och jag, växer mer och mer för varje dag. Att få höra om hans uppväxt och deras liv tillsammans har faktiskt gett mig en bekräftelse på att den väg jag har valt faktiskt kommer att leda mig till en bättre plats. Inte för att jag har tvivlat tidigare eller tagit dåliga beslut på egen hand, utan för att jag har hamnat i situationer där jag har varit tvungen att välja en väg som ledde till olycka på grund av omständigheterna. Den här gången fick jag ta mina egna beslut utan att omständigheterna tvingade mig till det, om ni förstår vad jag menar. De dagar jag fick tillbringa med dem lärde jag mig så mycket. Precis som de sa känns det som att ödet förenade oss eftersom vi är så lika på många olika sätt och har nästan upplevt samma händelser i livet. Det gjorde att jag kunde koppla an med dem på en helt annan nivå. Jag kan inte beskriva det med ord, men det känns så rätt att det faktiskt får mig att bli tårögd. Jag vill verkligen bara det bästa för dem. Att sitta mitt emot dem och vara mig själv utan att behöva tänka så mycket kändes så befriande, och jag tror ärligt talat att min mamma skulle ha känt detsamma, för jag känner henne så väl. Att ha sett livet genom min mammas ögon sedan jag var ung har väglett mig genom svåra tider. Ibland måste man bara följa sitt hjärta, för det är något som hjärnan inte kan förklara. Dagen efter firade vi jul med min släkt för första gången, och det avslutades på ett fantastiskt sätt. Sedan firade vi Daniels födelsedag hos hans familj dagen därpå. Det var mycket intressant för både mig och Daniel att observera varandras kulturer och hur olika vi firar julen, även när det gäller dekorationer. Jag och Daniel är lite olika, precis som hans mormor och morfar är det. Daniel är mer lik sin morfar medan jag är mer lik hans mormor, enligt dem. Det var fint att höra hur jag påminner hans familj om deras mor (mormor för Daniel). Trots att jag aldrig hann träffa henne kan jag inte sluta se henne som världens finaste mormor. En stor del av mig önskar att jag hade fått träffa dem tidigare i livet. Hur som helst älskar jag att Daniel och jag har växt upp med olika kulturer och olika sätt att leva, för det gör att vi lär oss mer och mer om varandra, även om vi har varit tillsammans i några år nu. Jag är evigt tacksam att jag träffade honom och hans underbara familj.Ovanför har ni en bild på min cheesecake jag gjorde.