Ingen tidsbrist utan tidsbrist det är

Äntligen är kursen klar, och redan på måndag går vi direkt in i nästa kurs, Sjukdomslära 2 /Patofysiologi II. Det blir ännu en intensiv period, så i helgen behöver jag mentalt förbereda mig. Den senaste en och en halv vecka har vi haft ungefär fyra examinationer, både praktiska och teoretiska. Idag hade vi en väldigt viktig tenta, och på eftermiddagen väntade dessutom en praktisk examination. Sömnbristen har varit konstant, ingen har riktigt kunnat sova lugnt på grund av nervositeten inför dagens prov, och kroppen är helt slut efter att adrenalinet pumpat runt från klockan 07 till 16. Så ja, nu är jag helt färdig, haha.Men jag är faktiskt ganska stolt över mig själv, oavsett hur slutresultatet blir. Jag har lagt otroligt mycket energi på tentan i morse och prioriterat den i flera veckor. Trots att jag fokuserade mest på den lyckades jag ändå balansera flera andra examinationer på samma gång. Det känns riktigt bra att ha klarat av det och att ha bevisat för mig själv vad jag faktiskt klarar av.Här är några reflektioner jag har haft under den senaste tiden: Jag har faktiskt börjat lära känna några personer utanför mitt program (vilket förvånar mig, med tanke på hur osocial och studiefokuserad jag brukar vara). Något jag har förstått är att sjuksköterskeprogrammet är intensivt på en helt annan nivå jämfört med till exempel socionomprogrammet. Där verkar stressen vara annorlunda, men det finns ändå mer fritid samt tidsrum för att andas ut. Det handlar så klart i slutändan om vad man väljer att prioritera. Vissa av mina klasskamrater hinner festa varje helg och klarar ändå tentorna utan problem. Jag och många andra fungerar nog inte på det sättet. Det har lett till att jag inte alltid kunnat ge den tid jag hade velat till vissa personer, vilket har gett mig en del obehagskänslor. Man vill ju så gärna träffas flera gånger i veckan, men om jag prioriterar det framför studierna halkar jag efter, och det skapar ännu mer stress. Min lösning har därför blivit att inkludera vissa vänner i mina pluggstunder. Det är kanske inte samma sak som att umgås ordentligt, men det är tyvärr den tid jag har att erbjuda just nu, so take it or leave it mentalitet har jag där, för att jag försöker redan kompensera med det lilla jag har. Jag vet inte vad det är här uppe, men tiden verkar gå otroligt fort. Jag umgås även mycket med mina studiekamrater, vilket är enklare eftersom vi alla studerar samma ämnen och har lika intensiva kurser, samma studieschema och vi har heller inte haft den tiden att umgås ordentligt på grund av studierna. Ibland känns det nästan som om jag använder tidsbristen som en ursäkt, men så är det faktiskt inte, även om det har tagit ett tag för vissa att förstå. Efter några träffar tillsammans med studiegruppen har de börjat få en bättre förståelse för hur det ser ut för mig/oss. Dessutom ska jag även börja arbeta då och då. Hur jag kommer att klara av detta? Det får vi reda på i nästa avsnitt! I överlag så är jag SÄMST på att höra av mig till vänner och familj. Särskilt familjen under vissa perioder, vilket jag avskyr egentligen för att jag tänker på mina syskon ganska mycket, men sedan sitter man från morgonen och kommer hem på kvällen när det är helt fel tillfälle att ringa. Jag ringde min syster i hemlandet vid 21 (det är 22 hos de) och jag råkade väcka henne. Man kan tänka sig att chatta vore det bästa alternativet eller skicka en voice-chatt, meeen, been there tried that och mina syskon kan inte ha en normal konversation på text. De jävlarna vet inte hur en tvåvägskommunikation går till och därför behöver man ringa och snacka i någon timma eller liknande. Still love them tho, but like damn? Jag är yngst och det bör vara omvänt haha.