Hederskultur

Klockan är över 18.00 och jag känner hur adrenalinet översvämmar min kropp. Jag darrar av nervositet, svettas och kan inte sluta tänka på vad som väntar sig på andra sidan. Dessa inre konflikter jag har, bilder och scenarion som byggs upp ju närmare jag tar mig fram är ännu ett annat sätt för mig att kunna ge mig själv ett hjärtstopp. Innan jag tar mig in planerar jag vad jag kommer att säga för att lätta på trycket, för det måste gå som planerat.  Jag stannar upp och tar ett djupt andetag. Jag känner hur masken som jag har försökt bygga upp i flera år sätts på och ger mig iväg inåt. Jag klär av mig skorna i smyg och börjar röra mig försiktigt framåt till rummet. Jag försöker verkligen att inte bli påkommen, men det misslyckas jag alltid med. Nu står vi framför varandra. Vid detta lag är vi tre stycken, men det är ingen än jag som är medveten om vem den tredje parten är. Jag, masken och fienden som står framför mig. Jag skriker inombords och är uppfylld av rädsla. Bara Gud vet vad som försiggår inom mig, men masken jag bär på är så bra att jag lätt skulle kunna bli en skådespelare. Jag går in så avslappnad jag bara kan medan jag på dolt sätt försöker vara på vakt. Det är viktigt att vara avslappnad i händerna, om jag inte lyckades med det såg jag alltid till att hålla något i händerna eller klä av mig mina ytterkläder långsamt tills jag lyckades samla ihop modet igen. Höjda ögonbryn för att visa öppenhet och lugn. Rak i rygg och huvudet högt. Försök att inte ha ögonkontakt, men samtidigt får situationen avgöra det då detta inte får bli allt för tydligt. Vad du tänker på kommer att påverka masken, så håll lugnet och se det som ett spel.  Under mina år har jag lärt mig att läsa av människor så pass att idag sker det helt omedvetet. Jag känner av energin, skeva beteendemönster innebär att något inte sitter rätt till hos personen, ögonen säger mycket, är kroppen spänd eller avslappnad? Hur är röst tonen? Vad är det som sägs, hur nära bemöter de mig? Hur startar de konversationen? Massa små detaljer som oftast många väljer att ignorera eller inte tänka på, men som vi lär oss genom de kommande åren och vissa får lära sig detta redan i ung ålder. Varje dag är som att gå på äggskal för det minsta lilla knarr väcker de vid liv så man håller sig isolerad i rummet istället. Man vill undvika konversationer då man alltid behöver tänka ett steg före. Att vara på vakt och tänka på att inte avslöja sig själv är mer än bara ett jobb. Vid utgång träffar man sina vänner som går igenom samma grej, för detta är förorten, det är förväntat att förortstjejer går igenom sådant. Vi sätter oss på en bänk och skapar flera högar av solrosfrön. ”Vafan är detta för liiiiv!?”.Man sitter och ödslar tid på att älta samt gräva vidare på varandras depression, för det är bara så mycket man egentligen kan göra tills någon i gruppen lyckas samla upp modet till att faktiskt ändra sitt liv drastiskt, men man inser inte skadan åren har gett förens man faktiskt tar sig ut. ”Min brorsa tog tag i mitt hår och slängde mig rakt in i väggen häromdagen för att han busta mig ha en konversation med Philip.” Hon brukade dagligen radera alla sociala medier och konversationer hon hade med sina killvänner för att undvika att få spö hemma och denna gång hade hon inte kalkylerat rätt. ”Ah, det händer… Var mer på vakt nästa gång” är det ända man kan säga fast än ilskan inom mig bara kokar. Att vara mer försiktigare nästa gång blev en daglig citat för oss. ”Att man inte kan leva ett liv som Nicole eller Emma. Medan de fokuserar på skolan och bygger upp sig för de kommande åren så sitter vi här och är mentalt överkörda.” Jo, för det är oftast så. Vissa med det livet lyckas komma ut med de bästa betygen, för det är nyckeln till friheten. ”Vi är alltför fokuserade på dubbellivet. Vem är jag egentligen?”. Glömde jag nämna denna identitetskris som knackar på dörren varje dag? Det är ingen lek. När man väl har lyckats ta sig ut kommer man inte bara att förlora familjen, men din ”lojala” grupp upphör och vänskapen sviker. Ja, vi satt i liknande situationer, men att inte svika sin familj är något som är impregnerat redan vid födsel och sedan är det en annan sak när man själv sitter fast och ena lyckas ta sig ut, något du aldrig skulle våga göra. Dessutom vill inte du hamna i mer skit än vad du redan bär runt på för att du väljer att hänga med personen som har lyckats ta sig ut då du inte vill förstöra ditt rykte med. Ryktet är förstörd, släkten pratar och det ända du har kvar är dina svenska vänner som egentligen inte förstår läget. Vissa har tur som har kvar lojala vänner från samma trakt. Många väljer att stanna kvar för att det är bättre att vara ensam och förstörd. ~  Påhittad, men samtidigt inte