Han grät, han led, han älskade

Han visste vad som väntade. Dagen innan hade han brutit ihop. Det var inte bara en inre oro utan han grät, han skakade, han var rädd. Inför sina vänner, inför sin mor, lät han allting komma ut. Han försökte hålla sig samman, men det gick inte. Ångesten rev i honom. Han visste att han skulle dö, och han visste hur. Han bad, gång på gång, att det skulle finnas en annan väg. Att han skulle slippa. Men det fanns ingen väg ut.De kom på natten. Soldaterna, beväpnade, ledda av en vän som förrått honom. Det var inget krig han hade startat, inga brott han begått, men ändå behandlades han som om han vore farlig. De slog honom redan där, drog honom hårt genom mörkret. Hans vänner, de som sagt att de skulle stå vid hans sida, försvann i natten. Han var ensam. De höll honom vaken hela natten, förde honom från den ena makthavaren till den andra, men ingen ville ta ansvar för honom. De ville bara bli av med problemet. Under tiden fick soldaterna göra vad de ville med honom. De slog honom med knytnävar, spottade på honom, skrattade medan de sparkade honom i magen så att han föll. De lät honom resa sig, bara för att slå ner honom igen. Det var ett spel för dem, en underhållning. När han började blöda, lät de det fortsätta. När hans ansikte svullnade upp, gjorde de inget för att stoppa. Han var knappt igenkännbar när de drog honom ut på gatan. Men det räckte inte. De ville förnedra honom mer. Någon flätade en krona av långa, vassa törntaggar och tryckte ner den över hans huvud. Taggarna skar genom huden, blodet rann ner i ögonen. Han såg suddigt, blinkade för att försöka se klart, men det hjälpte inte. De piskade honom. Inte med ett vanligt rep, utan med en piska av läderremmar, flätade med små metallbitar i ändarna, gjorda för att riva upp huden. Första slagen fick honom att rycka till. Sen kom de snabbare, hårdare. Rygg, axlar, ben, varje träff rev upp mer av huden, lämnade blodiga sår där köttet blottades. Till slut kunde han knappt stå. När de var klara var han täckt av blod. Smärtan var bedövande, men de lät honom inte vila. De la ett tungt träkors över hans sargade rygg och tvingade honom att bära det genom staden. Han stapplade, benen vek sig, och han föll. Människor stod längs vägen och såg på. Vissa grät, andra hånade honom. Ingen ingrep.När han kom fram band de fast honom vid träet, lade honom ner och drev spikar genom hans handleder. Smärtan var omedelbar och outhärdlig. Han skrek till, men det stoppade inte dem. Nästa spik genom den andra handenleden. Sedan fötterna. Hammarslagen ekade mellan stenmurarna. De reste upp korset. Där hängde han, med hela sin vikt dragen neråt. Varje andetag blev en kamp. För att kunna andas var han tvungen att pressa sig uppåt, trycka mot spiken i fötterna, en våg av smärta sköt genom hela kroppen varje gång han gjorde det. Men om han inte gjorde det, skulle han kvävas. Timmarna gick. Hans hud var täckt av blod och svett, munnen torr. Han såg ner och mötte sin mors blick. Hennes ögon var röda av gråt, hennes ansikte spänt av smärta. Han ville säga något, men orden fastnade. Hon kunde inte hjälpa honom, och det visste hon. Hans kropp orkade inte längre. Hans muskler krampade, bröstet drogs ihop. Mörkret föll över himlen. Han försökte lyfta sig en sista gång, få in luft, men kroppen lydde inte längre. Smärtan försvann. Ljuset försvann. Och han var borta. Jag känner mig ovärdig den uppoffring du gjorde för mig och kan inte låta bli att undra om jag verkligen förtjänade en sådan gåva. Varje dag försöker jag vara en god människa, men precis som du, kämpar jag många gånger med ångest, rädslor och känslor som tynger mitt hjärta. Ändå, genom din kärlek och vägledning, har jag gång på gång funnit mig själv i ditt ljus. Du är min förebild, min vägvisare, den som gett mig hopp, tröst och lärt mig vad förlåtelse verkligen betyder, iallafall till den nivån där jag är kapabel att förstå. Även om jag inte kan relatera på den djupaste nivån som jag hade önskat, känner jag ändå en gemenskap i förlusten att ha förlorat mina anhöriga, sett vänner försvinna och bevittnat det som inte kan beskrivas med ord. Jag finner tröst i att förstå på den nivå jag själv kan nå. Trots allt du gick igenom såg du ändå på dem med kärlek och hopp, för sann kärlek är bortom ord, bortom förståelse. Den bara är. Jag möter sjuka patienter varje dag och gör mitt bästa för att ge dem ett leende, om så bara för en stund. Ofta ser jag rädslan i deras ögon, sorgen de bär på, och hur de kämpar för att hålla ihop när de är ensamma i rummet. Många gånger har jag suttit där i tystnad, för ibland finns det inga ord som kan lindra smärtan de går igenom.   Den rädsla jag bevittnar i deras ögon kan vara svår att bära när jag kommer hem. Rädslan för tanken av döden är allt för skrämmande. Kan du föreställa dig att du sitter där själv i ditt rum på sjukhuset och du är så sjuk att du vet att du snart kommer att dö? Jag kan bara föreställa mig alla trasiga själar du mötte på din väg. Jag önskar att jag kunde hela, att jag kunde göra mer än vad jag redan gör. Men jag ser dem, ber en tyst bön, och gör mitt bästa för att skingra deras tankar, om så bara för en stund.  Ibland blir jag rädd. Rädd för att jag en dag själv ska hamna i det stadiet. För jag och mina vänner, som bevittnar detta dagligen, vet hur det kan se ut. Vi vet vad som kan förväntas, medan de som ännu inte har gått den vägen inte förstår vad som en dag kan vänta dem. Kanske är det en fördel att inte bevittna den sidan allt för tidigt. För min del, ja för min del får jag äran att se båda världarna och jag försöker finna balans genom att leva i nuet och uppskatta det som många ofta brukar glömma bort, inklusive mig. - I dig finner jag min tröst, i dig finner jag mitt hopp och i dig finner jag en väg jag aldrig kommer sluta gå. För du gav inte upp på mig. Istället såg du potential och du formade mig till den fina människan jag är idag. För det finns ingen sorg utan glädje, hat utan kärlek och mörker utan ljus.