Footsteps

Både min mor och min bror brukade tala om min envishet. Jag förstod aldrig riktigt vad de menade, förrän jag stod där och vägrade släppa taget om dig, trots att många skulle ha droppat situationen för att det är så folk tänker i dagens samhälle. Kanske är det så att min uppväxt lärde mig att inget ger sig om man inte går igenom stormen. Det känns ibland som om få förstår värderingarna jag bär på. Kanske är det för att jag fortfarande är lite traditionell av mig, men ändå inte extrem på så vis. Finns det verkligen inget utrymme att vara mitt emellan? Perfekt för mig är att vara ofullkomlig. Jag tror inte att vi kan nå vår bästa version om vi inte tillåter oss själva att möta våra egna stormar, om vi inte känner smärta. Jag såg dig kämpa genom en storm, och den fick du möta på egen hand. Jag minns att jag försökte hjälpa till i början, driven av min envishet, för klart man inte vill se någon lida. Men vad jag än gjorde, gav inget resultat. Och så förstod jag att detta var din väg, din tid att växa. Jag kunde bara vara där när skeppet styrdes åt helvete. Ibland kändes det svårt att acceptera, för jag visste vad dina beslut skulle leda till, för jag hade varit där själv. Hjälplösheten var nära att ta över. Och det är den känslan jag så gärna ville undvika. Dina närmaste var oroliga för dig, jag med. Deras tycke om mig är inte allt för otydliga heller. Ibland fick jag känslan av att de undrade om jag hade något att göra med allt som hände, men jag förstod deras perspektiv. De såg mig kanske när jag var som mest sårbar och de mötte mig så pass sällan att det var lätt att missuppfatta mig som person. I tysthet började jag också förstå att de missförstod dig trots alla dessa år. Och där var jag, med missade samtal och obesvarade meddelanden, försökte balansera mellan att respektera din önskan och samtidigt inte låta er vänskap gå förlorad under stormens gång. Du är som en lök, lager på lager som döljer mer än vad som syns. För varje lager jag skalar bort, ser jag något nytt och ibland, många gånger upptäcker jag något vackert, och ibland något jag måste stanna upp och förstå. Det tar tid att nå fram till dig, och kanske ännu längre att verkligen förstå dig. Men med varje steg lär jag mig mer, och ser en skönhet som jag inte förväntade mig fanns tidigare. En del av mig älskar det. Jag ser ditt djup som jag själv har svårt att forma i ord. Kanske var det därför jag drogs till dig till en början?  Det är inte lätt att stå vid sidan och se dig kämpa, att känna hur du drar dig undan för att möta något som jag inte kan nå. Jag vill vara där, hela tiden, men jag vet också att vissa strider måste utkämpas ensam. Kanske är det därför jag ibland känns som en betraktare av din resa. En resa som jag inte kan gå åt dig, hur mycket jag än vill. Jag har mött mina egna stormar långt innan våra vägar korsades. De formade mig på både gott och ont. Därför är det ibland svårt att acceptera att våra liv rytmer kan vara så olika. Men mitt i allt ser jag på dig med en beundran. Jag vet att när du kommer ut från det här, kommer du att bli något ännu mer. Och varje gång du tar ett steg framåt, ser jag bara mer av den du verkligen är och allt du kan bli.  - Vid din sida, alltid och oavsett.