EPIPHANY

På sistone har jag fått en utvecklad perspektiv kring mig själv och folket runtom mig. Jag jobbar fortfarande på att acceptera faktum att jag inte kan hjälpa alla i nöd, särskilt folket runtom mig och ibland tär det ner på mitt psyke. Jag empatiserar och har en klar o tydlig förståelse om vad dem går igenom för att jag själv har gått igenom det, men det är inte heller svårt för mig att empatisera fastän jag inte har gått igenom liknande. Idag är en sådan dag då jag faktiskt ogillar att jag har den förmågan för det skapar obalans inom mig och inre konflikter där jag ställs inför att ta mig själv före eller stötta och vägleda. Jag vet att jag inte är en terapeut eller en psykolog, men ändå känns det så vissa gånger, många gånger. Jag är tacksam över den tilliten jag får bland min omgivning, men ibland står jag där och är förvirrad över om jag bör ta det som en komplimang. Ibland vill jag inte höra om hur vissa människor tänker rent av, utan filter. Det är skrämmande för mig att få höra deras inre, mörka tankar och hur de har agerat eller utövat en dålig handling. Är det en komplimang om någon kan vara rent av öppen med mig? Eller kan det vara mer att du inte värdesätter mig som en vän för att bry dig om vad jag kanske kan tycka och tänka? Eller så kanske du talar utan filter för att du vet att jag har en bred förståelse nog för att inte döma som du skulle ha gjort om jag satt i din situation. Jag vet inte, jag försöker inte grubbla allt för mycket kring detta. Människor är komplicerade. Trots infot jag får som kan orsaka en liten turbulens inom mig så har jag lärt mig att ta ett steg tillbaka, blunda och försöka förstå. Många kan tro att jag gör det för deras skull, men detta är mer för min skull. Detta är ett sätt för mig att kunna hantera den information som förmedlas till mig och även ett sätt där min respons blir mer behjälpligt. Jag förstår att vissa gånger i livet befinner man sig i en mentalstat där man inte är kapabel att trycka ner sitt inre ego för att skapa ett större perspektiv, vilket leder till att ens tänkande, agerande samt hanterande av emotioner kan verka ambivalent. Det är okej däremot att man befinner sig i detta läge, för att livet är inte enkelt. Livet ska vara hårt, tufft och instabilt vissa gånger, men det är också viktigt att förstå att man inte alltid behöver må på de viset. Man kan må bra och man kan ha det stabilt o lugnt. Det är faktiskt möjligt, tro mig eller ej. Mitt problem däremot är att acceptera och förstå att jag inte kan hjälpa. Ibland räcker det med att ge dem det som behövs för att visa stöd och sympatisera, ibland behövs även tuff kärlek, men dem behöver ta sig igenom stormen för att lyckas ta sig ut till andra sidan.