En hjälpande hand, mer än vad ord kan beskriva

En dag befann jag mig på en avdelning där en patient bar på en stomi och behövde byta ut hela sin stomi - en procedur jag aldrig tidigare utfört. Jag samlade ihop mina redskap och valde att ta itu med uppgiften självständigt istället för att söka hjälp från kollegor, vilka verkade vara upptagna. Som tur var visade sig kvinnan vara klarsynt nog att vägleda mig genom processen. Även om vi vårdare förväntas ha fullständig kompetens, är jag öppen för att samarbeta och dra nytta av mina patienters insikter. Det är av yttersta vikt att lyssna på deras erfarenheter. Kvinnan hade sin make på avdelning 61, en palliativ vårdavdelning. Det tog mig en stund att förstå sammanhanget. Ibland undviker jag att ställa alltför personliga frågor till patienter av respekt för deras integritet och väntar istället på att de själva tar upp ämnet. Jag beundrar de som kan läsa mellan raderna i sociala samspel. Själv har jag emellertid ibland svårt att tolka dessa signaler och tenderar att ställa frågor vid olämpliga tillfällen, haha. Hur som helst, tiden gick och kvinnan återhämtade sig tillräckligt för att skrivas ut, medan jag fortsatte att möta nya patienter med sina unika berättelser. En dag återkom kvinnan, men denna gång i ett mycket försämrade tillstånd med högre fallrisk än tidigare. När vi en dag var på väg till toaletten och hon slog sig ned, frågade jag varför hon ännu inte hade besökt sin make på avdelningen ännu. Hon berättade att han hade överförts till ett äldreboende och att även hon hade ansökt om att flytta in på ett annat boende. Jag undrade varför hon inte ville bo med honom på äldreboendet, men eftersom jag inte hade träffat hennes make visste jag inte hur allvarligt hans tillstånd var. Ibland dras jag till personer som jag känner verkligen behöver stöd. Det är en känsla jag försöker lära mig att hantera. Jag har tidigare talat om att jag oftast känner det andra känner. Denna gång kände jag en sån stark obehaglig känsla varje gång jag var i hennes närhet. Så pass att jag kände mig tvungen att öppna upp vad det nu än var hon bar på sitt hjärta den dagen. Det har hänt att jag har ignorerat detta (vad man nu kallar) och då har jag verkligen bara mått väldigt dåligt tills jag har lyckats bearbeta bort det. Hon förklarade att hon behövde tänka på sig själv och välja ett boende som skulle vara gynnsamt för henne själv i framtiden, särskilt med tanke på sin makes palliativa tillstånd. Hon talade om den skuld hon kände över situationen, men insåg att hon inte längre kunde ta hand om honom fysiskt. Läkarna hade uppmanat henne att prioritera sitt eget välmående och betonat att det inte fanns mer hon kunde göra. Jag förstod hennes känslor, men som ung som jag är kanske hon inte trodde att jag hade erfarenhet av liknande situationer. Jag delade kort med mig av min egen upplevelse med min mor och de känslor jag hade känt och tänkt, något hon mycket väl kunde relatera till. Orden från vårdpersonalen, som att "du har gjort ditt bästa, du måste tänka på ditt eget bästa nu", hade inte varit tillräckliga under min mörkaste tid, och jag förklarade att det är normalt att känna så. Jag lade handen på hennes rygg och tröstade henne. Nu kommer livet kännas tomt och meningslöst ett tag, men mitt bästa råd är att försöka uppskatta det man vanligtvis inte lägger märke till såsom solens varna strålar. För när man inte har någon nära sig, något att se fram emot och man befinner sig på havets djupa botten är det som viktigast att åtminstone uppskatta det lilla man kan uppleva. Skulden hon bar på skulle med tiden läka, men det kommer att ta ett tag, meddelade jag.  Vi hade en lång dialog och jag kände en lättnad hos henne. "Det är så skönt att prata med någon som faktiskt förstår mig", sade hon. Med tanke på min yrkesroll tror jag att jag kan hjälpa många människor med min erfarenhet. Hon uttryckte sin besvikelse över att hennes kurator ständigt var sjukskriven, vilket tyvärr är vanligt förekommande. Jag uppmuntrade henne att öppna upp och dela sina känslor med oss, för vår uppgift är inte bara att vårda det fysiska utan också att finnas där och lyssna. Även om jag kanske inte har mycket tid just då, kan jag alltid avsätta mer tid. Under dagens gång finner man ibland tid att samtala med kollegor när man är klar med sina uppgifter. Många ser det som en chans till vila, men det är också en möjlighet att föra en öppen dialog med sina patienter, vilket jag oftast brukar göra när jag upplever att vissa behöver mig som mest.