Skolan var aldrig en plats där jag hörde hemma. Jag såg andra barn bläddra i sina böcker med lätthet, medan orden gled ur mina händer som sand. Några lärare såg mig, men de flesta vände bort blicken. De hade inte tålamodet, eller viljan. Min sista mattelärare i grundskolan var en av dem som valde att inte se. Hon skällde ut mig, exponerade mig inför klassen och fick mig att känna mig som en defekt kugge i en perfekt maskin. Inte en gång, utan alla gånger. En dag stängde hon in mig i ett tomt rum, isolerade mig från de andra och gav mig multiplikationstabellen som enda sällskap. Jag minns tystnaden, den instängda luften, känslan av att vara övergiven. Idag förstår jag att hon aldrig trodde på mig. Hon brydde sig inte om jag fuskade, för i hennes ögon fanns det inget att rädda. Ändå satt jag där. Jag fuskade inte, trots att jag hade möjligheten. Jag kämpade, trots att jag visste att det var förgäves. När hon till slut kom tillbaka och hastigt skannade pappret såg jag det i hennes blick, hon hade redan räknat bort mig.   Och kanske var det där det började, eller kanske var det något som alltid funnits inom mig. Det där dunklet i bakgrunden, som gjorde det svårt att hänga med. Som om mitt sinne hela tiden ville vandra iväg till platser ingen annan kunde se. Jag vet inte om det är min tuffa uppväxt, min trötthet eller något annat, men det blir tydligare ju äldre jag blir. Kanske är det koncentrationen, kanske minnet. Kanske en skugga av något jag ännu inte förstått?   När jag började universitetet väntade jag mig ett slagfält, men istället fann jag strategier. Knep och metoder som kunde lura mitt eget sinne att stanna kvar i nuet. Jag har lärt mig att fungera, men priset är högt. Jag är trött. Utmattad. Och på min VFU är det som om skuggorna drar mig längre bort från den plats där jag borde vara. Hur ska jag kunna hålla ihop allt när jag tappar tråden gång på gång? Det är inte medvetet. Mitt schema är ett kaos, återhämtningen obefintlig, och det påverkar mig på sätt jag inte ens kan förklara. Jag har ingen diagnos, men jag vet hur det känns att existera i en värld där det alltid krävs mer. Där folk säger att det handlar om att skärpa sig, kämpa hårdare, fokusera bättre. De ser inte kampen bakom fasaden. Jag gör mitt bästa. Jag kan inte göra mer. Det handlar inte om att pressa sig till bristningsgränsen, utan om att förstå sin egen karta och lära sig navigera efter den. Och nu sitter jag här, i ett tyst rum, och försöker räkna ut mitt nästa drag. Jag är godkänd, men det spelar ingen roll, för inom mig finns en röst som viskar att jag borde vara bättre. Jag har två VFU-perioder kvar. Snart kommer sex till sju patienter att vara mitt ansvar, och det finns ingen plats för misstag. Jag måste hitta en väg genom dimman.  Vet ni vad det ironiska i allt detta är? Jag, som aldrig passade in i skolans fyrkantiga ramar, har blivit den som andra kallar nörden. Den som planerar, strukturerar och aldrig missar en deadline. Den som folk vänder sig till för studietips. Jag är den som stänger av mobilen och försvinner in i rutiner, som börjar läsa innan kursen ens hunnit ta form. Ironiskt, eller hur? Jag var aldrig sådan. Jag var kaos. En vild, rastlös rörelse utan riktning. Spontan, ostrukturerad, alltid steget bakom, alltid fel ton i fel ögonblick. Kanske är jag fortfarande opassande, men skillnaden nu är att jag har människor runt mig som ser mig, inte bara det jag gör. De vet att jag aldrig menar illa. De vet vem jag är, och det är jag tacksam för. Men någonstans djupt inom mig gnager en oro, en sorts ängslan jag inte riktigt kan placera. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Jag vet att jag kommer klara det här. Det är inte det som håller mig vaken. Nej, det är priset som skrämmer mig. För allt kommer med en skuld. Varje kamp, varje seger lämnar något efter sig att ta igen, att bära. Och jag vet inte vad det kommer att kosta mig den här gången. Tiden? Energin? En bit av mig själv? Eller kanske det jag redan skjutit undan, gång på gång, utan att våga möta det fullt ut. Sorgen. Hennes bortgång. Den stora, tysta skuggan jag aldrig hunnit sörja. Jag vet att jag ofta framstår som ängslig, att stressen jag utstrålar tycks höra till något som inte riktigt går att se. Jag vet att jag ofta blir missförstådd. Orden i mig rör sig annorlunda än de gör i andra. Kanske är det därför jag låter missförstånden leva sitt eget liv. Jag rättar dem inte. Jag ser på dem på avstånd, låter dem forma sin egen skepnad och släpper taget. Jag är bättre på att skriva än att tala. När jag skriver är det som att tankarna får en riktning, men i samtal tycks de sväva fritt, famla efter något att hålla fast vid. Kanske är det därför jag ofta låter saker förbli osagda. Det jag känner går inte alltid att fånga i ord, inte på ett sätt som andra skulle förstå.   Folk tror att jag övertänker, men det är inte sant. Jag analyserar inte, jag räknar inte ut, jag väger inte av. Jag tar bara in. När du talar ser jag inte bara din mun forma orden. Jag känner energin som vilar mellan varje stavelse. Jag ser din blick röra sig, jag känner din andning förändras, jag hör tystnaden som uppstår i mellanrummen. Jag läser det som är dolt i skuggorna av dina rörelser och samtidigt fångar jag upp allt som sker runtomkring oss. Andras samtal, deras händer som rör sig över bordet, deras ofärdiga meningar och halvfulla glas. Det blir för mycket ibland. Jag drunknar i signaler, i intryck, i detaljer som ingen annan verkar lägga märke till. Och när jag reagerar på något som andra inte ens uppfattat kallar de det för övertänkande, eller så kanske det blir ett övertänkande när jag väl försöker skapa en struktur i mitt inre error som uppstår, men sanningen är att jag aldrig tänkt alls. Det är bara så jag är och så jag alltid har varit.