Barnmorden I Arboga

Idag deltog jag i en föreläsning där Emma Jangestig berättade om sin hjärtskärande historia, den tragiska händelsen som kommit att kallas barnmorden i Arboga. Jag hade läst på lite innan för att bättre förstå hennes berättelse, men inget hade kunnat förbereda mig på tyngden i det hon delade.   År 2008, när Emma var 23 år, träffade hon sin nuvarande partner. Han hade tidigare haft en sommarromans med en tysk kvinna, som han träffat utomlands. För honom var det inget allvarligt, men kvinnan utvecklade starka känslor, trots att han tydligt sagt att han inte kände detsamma. Tiden gick, och han träffade Emma. De blev ett par och började bygga ett liv tillsammans. Emma hade två små barn, Max och Saga, från en tidigare relation som slutat på grund av psykisk misshandel.   Den tyska kvinnan försvann inte helt ur bilden. Hon kontaktade Emmas partner igen och påstod att hon fått ett barn med honom som hon sedan adopterat bort. Emma misstänkte att detta kunde vara ett sätt att manipulera honom, men valde att låta honom hantera situationen själv. Så småningom visade det sig att det aldrig funnits något barn. Vid ett annat tillfälle hörde kvinnan av sig och sa att hon var självmordsbenägen. Han åkte för att hjälpa henne, men efter det blev det tyst, och hon återvände till Tyskland.   Emma kämpade samtidigt med vardagen. Hennes dotter Saga var sjuk och behövde parenteral näring, vilket innebar att Emma ägnade nästan all sin tid åt att ta hand om sina barn. En kväll, när hon sms:ade med sin syster för att ordna barnvakt då hon och hennes partner ville ha lite tid för sig själva så knackade det plötsligt på dörren. Emma, som trodde att hennes partner (han arbetade på kvällarna) hade glömt något, öppnade utan att titta.. När hon väl öppnade dörren så stod den tyskebruden där med en hammare i handen. Det första slaget mot hennes huvud var som hastigt ställa sig upp och slå huvudet i en skåplucka, fast tio gånger värre, beskrev hon. Sedan kom fler slag. Efter femton slag med en hammare låg hon svårt skadad, och kvinnan gick vidare in till barnens rum. Där mördade hon Max och Saga på ett fruktansvärt brutalt sätt, med hammaren. Emma beskrev det som 10 hårda slag mot deras små huvuden, en ofattbar grymhet. Fina Max gick bort i ambulansen, medans lilla Saga gick bort på operationsbordet...  Emmas syster anade att något var fel när sms-konversationen plötsligt avbröts och kontaktade Emmas partner, som skyndade hem. Synen som mötte honom var en mardröm...Blod överallt och en familj i spillror. Emma överlevde mirakulöst, men hennes liv förändrades för alltid. Under föreläsningen berättade hon om sin långa och tunga resa efter händelsen. Hon förklarade hur stödet från hennes partner och familj blev avgörande för att hon skulle orka fortsätta. Utan dem hade hon inte klarat det, sa hon.   När Emma berättade satt jag där med tårar i ögonen. Hennes styrka var påtaglig, men det gick inte att missa hur rösten ibland brast av smärtan som fortfarande fanns där. Jag mådde illa av att höra hennes historia och undrade varför jag valt att lyssna på något så svårt. Men jag insåg att det var för min egen personliga utveckling. Det hon delade gav mig perspektiv och en påminnelse om människors otroliga styrka. ''Mitt sätt att gråta är varje gång jag står här och talar om min historia'', så skärande men ändå väldigt relaterbar.  Både jag och Emma var i princip i samma ålder när livet förändrades drastiskt. Jag var mycket yngre när ohälsa började knacka på dörren och tog både min bror och min mor ifrån mig. Mina två bästa vänner fanns plötsligt inte där längre. Jag tror att jag gick till föreläsningen för att, på något sätt, sörja våra förluster tillsammans. Kanske hoppades jag att det skulle hjälpa mig att lära mig sörja på rätt sätt? Men under hennes berättelse insåg jag att det inte finns något "rätt sätt" att sörja. Alla gör det på sitt eget vis. För Emma har flera år gått nu. Idag är hon 40 år och har två barn. Trots att tiden har gått, sörjer hon fortfarande sina änglar. Hon berättade hur minnen fortfarande triggar henne, hur sorgen kan komma tillbaka som en våg när hon minst anar det. Det gav mig en helhetsbild av hur mitt eget liv kanske kommer att se ut. Jag har själv undrat, precis som hon, om jag någonsin kan bli hel igen. För Emma tog det tid innan hon kunde börja bearbeta sin sorg. Efter allt som hände, med rättegångar och förhör som pågick i ett helt år, började hon sörja året därpå. Det är något jag verkligen kan relatera till. Trots att det bara gått två år sedan jag förlorade min mamma, känns det som om jag långsamt börjar acceptera hennes bortgång. Men vissa dagar kan jag fortfarande inte greppa att hon verkligen är borta. Det är en obeskrivlig känsla, nästan overklig.   Att höra Emma sätta ord på sin smärta gav mig en sorts tröst. Även om vår sorg är olika, finns det något djupt mänskligt i att försöka leva vidare trots förluster som känns omöjliga att bära.  Emma, hennes partner och deras familj visade en kärlek och sammanhållning som verkligen förtjänar att lyftas fram. Det är något jag bär med mig, trots den ofattbara tragedin.