Allt i allt

Vi hade kontakt sedan första terminen, men vi umgicks inte utan vi hade varsin umgänge som aldrig korsade sina vägar i princip. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Trots tiden så hade vi ändå kontakt via nätet och ingen av oss tänkte mycket mer än att erbjuda en hjälpande hand när den ena behövde lite stöd. Meddelanden utvecklades till telefonsamtal och som tillslut slutade med att vi möttes då och då. En dag satt jag uppe på KTA och tränade på dockor sent på kvällen och så ringer mobilen så jag svarar och checkar läget. Efter ett tag hör jag  ''Du är en ensamvarg va? Har du svårt att ringa upp mig och be mig att komma?'' och så skrattades det till '' Jag ringer för att säga att jag vill du ringer mig varje gång du ska ut och plugga. Jag vill gärna börja plugga med dig så bara att ringa även om jag inte kan''. Jag ska inte ljuga, jag fick en liten klump i magen även om jag i samma veva blev glad. Jag trivdes att vara själv. Tro det eller inte, men livet fortsatte introducera mig till fel umgänge att jag till slut behövde distansiera mig själv och tvinga mig själv att vara med MIG och ingen annan. Det resulterade sig med att jag började älska att vara själv, därav denna ångestklumpen som uppstod för att jag inte riktigt var peppad att ge mig in på något jag säkert skulle ångra sedan, men av någon anledning så hade jag ett drag som kalla på mig. Dagen efter så ringde jag och vi möttes upp. En dag blev till två, tre och sedan började vi ses några gånger i veckan, men jag älskade att det inte gick allt för fort. Du vet att detta är bra när saker och ting tar sin tid. Vi klarade första kursen och det blev tyst igen så jag gick tillbaks till mina vanliga rutiner och vi fortsatte hålla kontakten. Det var en perfekt tid för att jag behövde återhämta mig från tidigare intensiva kursen. När vi båda hade vilat ut så börjar telefonen ringa igen. Jag har vanligtvis alltid stör ej på, men just det tillfället hade jag tagit en paus från studierna och svarade på alla mina missade meddelanden jag hade. Vi började kötta tillsammans igen, fast denna gång var gruppen större och vissa dagar var hela grupprummet fylld. Det var inget tjafs, vilket det brukar bli i vanliga fall när man har en större grupp. Nejnejnej, denna grupp var all in. Vi satt fokuserade som bara den. Vi började umgås med varandra utanför skolan och började lära känna varandra på en djupare nivå och jag började inse att vi inte är allt för olika. Tiden gick och vi båda hade kuggat första läkemedelstentan och vi båda var inställda på att fixa det fläckfritt nästa gång. Ingen negativitet utan bara motivation. Något jag faktiskt uppskattar starkt mellan oss. Så det är några veckor kvar och jag börjar redan att plugga på en tenta per dag (Jag försökte iallafall), medan hon började lite senare än mig. När tiden närmade sig så började träffarna bli mer kontinuerligt och längre. Vi satt och köttade gamla tentor i timmar. Tenta efter tenta och till slut hade vi gått igenom i princip allt, så vi började kötta bok efter bok och även det hann vi göra klart så dagen innan satte vi oss tillsammans med gänget igen och pluggade timme efter timme tills mina hjärnceller började svikta och jag bestämde mig för att ge mig av. ''Vi har kämpat så mycket att vi lägger resterande i Guds händer'' sa jag och så drog jag hem. Nu kom den stora dagen. Jag satt längst fram medans de satt bakom mig, längre bort faktiskt. Jag hör mig själv be för henne och mig samt resterande. Jag öppnade första frågan och mitt hjärta droppa redan där. Jag tittar bak för att försöka få ögonkontakt med henne och ser att hon sitter där helt fokuserad. Jag läser frågan om och om igen och jag kan bara inte koppla frågan. Efter 30 minuter av min envishet hoppar jag vidare till nästa fråga och bestämmer mig för att ta fråga 1 sist. Under den jobbiga tiden börjar jag komma ur fokus, vilket jag vet inte är bra. Jag har problem att sitta still för länge då börjar kroppen fucka mig totalt och jag börjar zoona ut och in igen. Jag är ofokuserad och har tappat koncentrationen totalt. Som tur så hann jag besvara på alla frågor, förutom fråga 1. Så det ända som fanns kvar det var fråga 1 och sedan att räkna om allt tre gånger plus skriva ner allt på ett kladdpapper så jag kan ta med mig frågorna och mina uträkningar för att se ifall jag klarade det eller inte.Att räkna om 3 gånger är ett rent helvete för mig och mitt i allt så mindes jag något så löjligt, men som faktiskt hjälpte mig förra gången. Jag gick till toan och började med armhävningar och skakade loss all energi som ville i princip SKRIKA ur mig. Jag gick sedan ut, kollade på tjejerna och försökte hålla mig från att skratta över hur löjlig jag kände mig, men det funkade så det är mitt tips till personer som inte kan sitta långa timmar. Nu satt jag med fråga 1 och fokuserad som laser. Jag behövde bryta ned frågan på ett speciellt sätt och som ni kanske har fattat nu så behöver jag vara kreativ och hitta annorlunda sätt som må vara extra steg för vissa, men tyvärr hade jag inget val än att göra på så vis (tar så mycket energi, not gonna lie). För att ni ska hänga med lite så gällde det en patient med KOL som har ordination 1-2 inhalation av Airomir Autohaler (Läkemedel) vid behov och maxdoseringen är på 16 inhalation/dag. Tillgängliga preparatet är 0,1 mg/dos (1 inhalation = en dos). En behållare innehåller 200 doser. Hur många mikrogran finns i 16 doser? Ha i åtanken att alla svar och alla uträkningar i denna tenta måste vara rätt för att bli godkända och min stressnivå kunde i princip toppa taket. Nu när jag väl tittar på detta så är det en lätt uträkning, men i den jobbiga sitsen hade jag inte den chansen att riskera utan jag behövde vara 100% SÄKER på att mitt svar är rätt samt min uträkning är rätt med rätt enheter och rätt antal nollor och så vidare. Jag började ändra på hela frågan och bytte ut inhalationer med tabletter istället och formade om den på ett sätt där jag kunde förstå frågan. Nu när jag tänker efter så inser jag faktiskt att det var rätt så riskabelt. Tänk om jag formade om frågan helt fel? Problemet var inte min uträkning, problemet var läsförståelsen och det är många som kuggar denna tenta för att de inte förstår frågan helt enkelt och dessutom så är matte inte i närheten av min starkaste sida. Jag som ett barn med koncentrationssvårigheter brukade skriva ner helt random tal som svar och inte ens förstå hur jag fick fram en 8 när det egentligen skulle stå 10. Jag brukade ha frustrerade mattelärare från grundskolan ända upp till gymnasiet på grund av detta för de förstod inte vad som pågick. Dyskalkyli misstänkte jag, men efter den utredningen så kom vi fram till bristande kunskaper och koncentrationssvårigheter. Låt mig vända på skitet istället, koncentrationssvårigheter som har lett till bristande mattekunskaper. Ojah, nu låter det lik mig. Iallafall, tillslut förstod jag mig på frågan och jag skrev rätt svar och jag satt där i TIMMAR tills jag hade testat höger, vänster, upp, ner och ALLT som kunde motbevisa mitt svar. Jag skrev även rent mitt kladdpapper, tackade Gud, ställde mig upp, gick fram och lämnade in tentan. ''Det är ingen fara om du inte klarar det denna gång'' sa jag om och om igen. När jag väl kom ut från klassrummet började hela jag darra av all energi jag höll i timmar inne i salen så adrenalinet hade spillt ur sig helt och hållet. tjejerna satt kvar den sista timmen så jag försökte hitta en plats att varva ned innan jag fick hjärtstopp och där mötte jag på en från gruppen. Vi satt och började jämföra varandras resultat och jag hade redan skickat iväg mina svar till Danne och såklaaaaart jag hade skrivit en fel liten siffra på kladdpappret, men jag firade hårt som fan ändå. Vi stod där och skrek av glädje i några långa minuter. Jag bara kände inom mig att jag hade klarat av tentan för att jag gick igenom den miljontals gånger, dessutom hade jag redan mina argument redo ifall jag behövde överklaga, men trots att det kändes tryggt behövde jag ändå grunda mig och inte fira för tidigt för man vet aldrig vart vägarna kan ta mig. Vi alla firade av glädje, men samtidigt så ville vi inte fira för hårt på grund om ''tänk om''. Vi var så mentalt dränkta och behövde gå till nästa examination vilket var PVK och infusion. Ingen av oss hade käkat på timmar och tanken var att vi skulle kötta några timmar innan den examinationen. Efter ett försök gav vi alla upp och gick för att fylla på bränslet.Nu var det dags igen. Vi hade fått höra om att dessa lärarna hade betett sig väldigt diskriminerande och opassande mot våra klasskamrater så vi gick inte in med världens bästa fokus. Det var jag och hon igen, tillsammans. Vi båda fick det vi hoppades på att inte få och vid det ögonblicket tittade vi på varandra och flinade som små barn. Trötta som fan, sminket hade runnit ned, svettiga och helt slut, men det var något som hände i just det ögonblicket. Något jag inte riktigt kan förklara, men det kändes varmt om i mitt hjärta. Både jag och hon darrade av adrenalin. Ni måste förstå att vi hade vevat sönder i veckor. Dagarna innan hade vi köttet i timmar och dagen innan hade ingen av oss kunnat sova. Vi gick upp runt 5 och hade känt en sån adrenalinpåslag i princip hela dagen. Det slutade med att läraren sa ''Ni betedde er som kaniner pumpade på adrenalin, ta det lugnt nästa gång!'', ja det var mycket mer sagt efter det. Trots vårt underkänd gick vi ut, stolta som fan över att vi hade klarat av dagen. Inget spelade någon roll förutom läkemedelsberäkningen som vi kirrade. Detta är en av minnena jag aldrig kommer att glömma bort. Detta är en moment jag kan titta tillbaks och skratta åt. Vi är bäst. Ps: Jag hade skrivit rätt uträkning på tentan, men fel uträkning på mitt kladdpapper visade det sig. Är man förvånad? Hahah