Have a little faith in me

  Jag är fan grym på att förstöra för mig själv...Det är som att jag inte vill låta mig själv vara lycklig.   En sak blir fel och sen tycker man att allt här i världen som man gör blir heeelt fel, man känner sig värdelös och sen går det bara neråt och neråt. Man tänker helt fel, man gör dåliga val som bara fuckar upp allt ännu mera.  Istället för att vända mig till någon så pushar jag bara ifrån folk, mina föräldrar, mina vänner, min pojkvän, alla mina nära och kära helt enkelt, bara för att bevisa för mig själv att jag är stark eller något. Men egentligen är jag inte det, jag är en osäker liten jag vet inte vad... Istället för att uppskatta vad jag har så bara fuckar jag upp allting.   Min pojkvän är den finaste, snällast, bästa människan man kan tänka sig, ändå är jag så sjukt dålig på att visa honom hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag uppskattar honom, utan istället drar jag med mig honom ner i mitt skit, när han egentligen förtjänar det bästa man kan tänka sig.   Mina förlädrar är dom människorna som kommer älska mig för den jag är, hela livet, oavsett vilka val jag än gör, bra val, dåliga val, dom kommer alltid älska mig, ändå är jag så sjukt dålig på att visa hur mycket jag uppskattar dom, och sjukt duktigt på att istället pusha dom ifrån mig. Dom förtjänar också det bästa man kan tänka sig, dom gör lixom allt för mig, nästan.  Dock kan man säga att det kanske är bra att saker går fel ibland, för det får en att tänka om, tänka stort.