EN AV MINA STÖRSTA RÄDSLOR!

    Ja, jag vet att detta låter hur fjantigt som helst men det är såhär det är och jag kan inte hjälpa det.    En av mina absolut största rädslor (efter clowner) är mörker. Jag har varit mörkrädd så länge jag kan minnas men det kommer perioder då det är mycket värre än vissa andra tillfällen, som igår kväll till exempel.  Jag tror nog ingen kan förstå hur rädd jag var och hur rädd jag kan bli bara utav att det är mörkt. Jag hatar att vara den sista som går och lägger sig och behöver gå runt och släcka i hela huset, eller för min del blir det nog mer att springa runt och släcka. Lite av detta beror dock på att jag skrämmer upp mig själv lite men så brukar det oftast bli ändå.    Jag bor i ett väldigt (väääldigt) gammalt hus där väggar osv knakar mycket och där det också spökar. Jag vet att de flesta inte tror på spöken osv och att det är sånt man trodde på när man var liten men jag är väldigt säker på att det är någonting mer som bor här än bara min familj. Det är heller inte bara jag som märkt det utan mina föräldrar också men dom erkänner inte det bara för att dom inte vill skrämma upp verken sig själva, mig eller mina syskon. Dock är det inga farliga varelser som är här, det känner jag på mig, men det är ändå så obehagligt att veta/känna att någon är i närheten och står och kollar på en. Nu var det ju inte de jag skulle skriva om men det har en stor del med detta att göra. Även fast jag inte är direkt rädd för det som är i huset är jag däremot rädd för att det någon gång ska få för sig att bara dyka upp rakt framför en någon gång eller liknande.    Igår var i alla fall den senaste gången då jag verkligen fick panik. Det blåste som in i bomben (mer än när det var storm) och det kändes som att väggarna i vilken sekund som helst skulle flyga iväg. Vår dörr på altanen öppnades och stängdes hela tiden och det hänger sladdar ifrån taket utanför huset som slog emot väggarna. Bara dom ljuden gjorde mig sjukt nervös och jag kunde inte sluta tänka på att det var någon tjuv eller liknande som skulle smita in när altandörren stod öppen. Jag såg skuggor vart jag än vände mig och kände mig jagad. Och ingenting blir ju bättre av att väggar och golv redan knakar och låter av sig själva så att allt blev dubbelt så högt och verkligt än vad det brukar vara. Jag var så rädd så att jag mådde illa och var yr. När jag sprang runt och släkte var jag på väg att svimma flera gånger utan paniken och rädslan och det värsta är att jag inte kunde göra någonting annat åt det än att bita ihop. Om jag skulle väckt mina föräldrar (som jag var nära på att göra) hade dom bara sagt att ingenting skulle hända, att jag var fjantig och att det var onödigt att jag väckte dom.    När man hör att någon är mörkrädd så tänker man att dom sover med lampan tänd och massa annat, men det gör inte jag. Jag gillar dock inte när det är helt svart men jag har en liten typ "klockradio" jämte min säng som lyser lite och det är alldeles lagom. Dock blir allt ännu bättre när jag sover med Jonatan, då kan det vara helt svart och jag kan ändå känna mig trygg, även fast jag kan få mina ryck och vara hur rädd som helst även fast han ligger och håller om mig osv. Ni anar inte hur jobbigt det är att vara så rädd som jag är. Att inte ens kunna gå ner på kvällen innan man ska lägga sig för att hämta någonting man glömt, bara för att det är mörkt där nere. Jag tror dock en del av min rädsla kan komma ifrån massa skräckfilmer jag kollat på som satt sig på huvudet..   Nu har jag berättat lite om en av mina största rädslor, tyck vad ni vill men jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Har ni några rädslor ni vill dela med er av till mig?   Be the perfect you